Spänning och ideologisk kamp

“Fact is a poor storyteller”. Så lyder epigrafen till Ola Larsmos nya roman Förrädare. Orden tillskrivs den engelske författaren W. Somerset Maugham och kan läsas som Larsmos eget motiv för romanen. Här tas nämligen trådarna upp som han så ingående frilade i Djävulssonaten (2007), men denna gång i fiktiv form.
Huvudperson är Uppsalastudenten Charlie Westerholm som i en av öppningsscenerna håller ett flammande tal under det berömda Bollhusmötet 1939. Debatten gällde huruvida Sverige skulle ta emot en grupp judiska läkare på flykt. Ord för ord återges den verklige viceordföranden i Laboremus Ragnar Erikssons angrepp på de tyskvänliga talarna och försvar för humanismen. Så långt går fakta och fiktion hand i hand. Men sedan får vi förmoda att de skiljs åt. Westerholm blir nämligen uppvaktad av en mystisk äldre herre som värvar honom till en ny underrättelsebyrå i Stockholm. Snart hamnar han i en helt annan värld där spionage och kontraspionage blir livsnödvändiga verktyg för att hålla Sverige utanför kriget och där tyska kollaboratörer sitter högt upp i ledningen.

Men även den andra delen av ”Djävulssonaten”, som behandlar den norska flyktingen Leiba Wolfberg, dyker upp här som en av romanens alla sammantvinnade sidohistorier. Och på många sätt är den fiktiva berättelsen effektivare än den faktabetonade. Larsmos stilsäkra prosa och djupa kännedom om ämnet gör att läsaren kan luta sig tillbaka och koncentrera sig på den snåriga berättelsen i stället för att oroa sig över estetiska skavanker som brukar höra genren till. För detta är en genreroman. Men Larsmo lyckas få spänningselementet att tjäna ett högre litterärt syfte. I slutändan är det (som man kanske kan vänta sig) en kamp mellan ideologier och människosyn. Där finns den unge socialdemokraten Westerholm och hans flickvän Nilla som ”vill det nya”. Mot dem står de äldre herrarna på byrån och gamla halvfascistiska veteraner från finska inbördeskriget som vill vrida makten ur händerna på arbetarrörelsen. Mellan dem står kyliga pragmatiker kapabla till vad som helst för att hålla Sverige utanför kriget.

Den ideologiska konflikten kan dock emellanåt bli lite väl schematisk även om personporträtten är inkännande. Larsmos styrka ligger i stället i stilistiken. I sina bästa stunder för romanen tankarna till Eyvind Johnsons Krilon-trilogi: de lyhörda skildringarna av 1940-talets Stockholm, brummande av samma humanistiska patos. Det här är, kort sagt, en god bok. Initierat, spännande och sömlöst skildrat.