Rappt och fyndigt
Lars Tyskling
Idus förlag
Nostalgin är en märklig och mäktig kraft. Någonstans på vägen slutar man minnas exakta detaljer och förvandlar händelserna till romantiska episoder i en större berättelse. nbsp; Studenttiden bär för många med sig ett rosa skimmer och redan nu börjar jag drömskt att se tillbaka på mina första studentår här i Uppsala. Festerna, de nya vännerna , tjusningen över att se sin stad på ett nytt sätt. I journalisten och debattören Lars Tysklings debutroman Gula faran är det i nostalgins kontext vi befinner oss.
Året är 1967 och det är ett splittrat studenternas Uppsala där revolutionens röster höjs mot de konservativa. Egon och hans studentvänner sympatiserar försiktigt med vänstern, studerar enbart för att få studiemedel och tillbringar helst dagarna med att dricka lagrade viner, äta jägarost eller fara runt på motorcykeln Gula faran. De föraktar det studentikosa, studentmössan och allt som påminner om det som universitetet varit och kanske fortfarande är vid den tiden; ett näste för borgarbrackorna. Ändå utgör de, åtminstone för mig så här efteråt, själva sinnebilden av studenter och skulle lätt kunnat hoppa in i Wennerbergs Gluntarne när som helst med sitt ständiga drickande, diktande och sina skojfriska upptåg.
Att Tyskling är krönikör till vardags märks tydligt. Berättandet är rappt och fyndigt. Anekdot efter anekdot med små fina miljöbeskrivningar radas upp med skrivarglädje och farbroderligt språk. Men vad är det då jag saknar? Jo, jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad Lars Tyskling vill säga med sin debutroman. Miljön finns där, den har han jobbat med noga. Men själva ramen, handlingen, har fått stå tillbaka för språket. Anekdoterna tar över och inte ens när det faktiskt händer saker som får mig att haja till tas det riktigt om hand. Jag syftar då främst på dödsskjutningen utanför Göteborgs nation, som i sig skulle kunnat utgöra en grund för handlingen men som snabbt avverkas. Det är nästan så att man undrar; hände verkligen det där? Och ja, händelsen nämns i all korthet senare i boken men det hjälps inte. För även om Egon inte vill tänka på att han sett studenter mejas ner av en galen kulsprutebeväpnad högerextremist så kan jag inte låta bli att göra det och vill inte att det sopas över på ett så lättvindigt sätt.
Gula faran kan absolut roa ex-studenter som själva var med när det begav sig. Kanske också nuvarande studenter som kan känna igen sig på Fågelsången, på nationspubarna och i klassiskt Valborgsfirande. Men utan igenkänningsfaktorn blir resultatet lite för internt och händelselöst.
Ellinor Skagegård
