Viktigt dokument

Året var 2006 och Anders Södergård studerade sjunde terminen på läkarprogrammet i Uppsala. Studierna gick bra, han sjöng i flera studentkörer och var en uppskattad spinninginstruktör. Dessutom var han nykär. Men i april det året fick Anders – 25 år gammal – beskedet att huvudvärken som under en tid plågat honom i själva verket berodde på en elakartad hjärntumör, stor som en golfboll. Tumören gick att behandla men kunde inte helt avlägsnas. I den självbiografiska romanen Strålmannen berättar Anders Södergård själv om sin kamp mot en sjukdom han är dömd att leva med, om livets nyckfullhet och om glädjen över att vara vid liv.

Strålmannen är uppdelad i två ungefär lika långa delar. Den första behandlar författarens insjuknande och rehabilitering och den andra är mer av en reflektion över sjukdomsförloppet samt en redogörelse för hur hans liv ser ut idag. Men bokens främsta styrkor återfinns i dess första del, tack vare den totala öppenhet med vilken författaren skildrar såväl insjuknandet som den inre förvirring och frustration det leder till, och som ingen utomstående riktigt kan förstå. Något som bland annat blir tydligt när han dagen innan en stor operation tänker på att få träffa sin flickvän och familj igen. ”De blir de första jag träffar när jag vaknar upp ur narkosen. Om jag vaknar upp. Det snurrar till och jag känner hur hjärtat knyter sig i bröstet på mig. Jag kommer att vakna, jag kommer att vakna, jag kommer att vakna.”

Strålmannen ger en intim och detaljerad bild, dels av en sjukdom som sin relativa vanlighet till trots för många är höljd i dunkel och dels av de inre och yttre strider Anders Södergård tvingas utkämpa. Men boken blir också en hyllning till det liv han var så nära att mista. ”Ödmjukheten jag känner inför livet är nu starkare än någonsin, liksom känslan av att man aldrig ska ta någonting för givet. Jag älskar livet. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Att jag alltid haft så svårt att använda mig av de tre orden. Jag. Älskar. Dig.”
Tyvärr förmår inte dessa styrkor helt maskera de brister som trots allt finns i boken. Plötsliga tempusskiften, varierande styckeindelning och en något omständlig apparat för dialog gör inte gott för läsvänligheten. Språket blir dessutom ofta lite väl – om man så vill – akademiskt. Allt för mycket ”avges” och ”åsyftas” – något som bidrar till att texten tappar i rytm och melodi.

Slutligen vill Anders Södergård inspirera andra. Men det är inte med klyschor om att ”glaset är halvfullt” som han lyckas med det, vilket nog är hans intention. Istället är det när han visar sig naken och sårbar, rädd och ledsen som han blir till en inspirationskälla. Som ett vittnesbörd över vår egen inre styrka är Strålmannen därför ett viktigt dokument.