Romandebutant som går på känsla

Att Katarina Sandberg skrev grunden till sin roman Vi är inte sådana som i slutet får varandra på bara ett par månader förvånar mig inte. Hon fullkomligt sprudlar av energi och pratar så fort att jag nästan inte hinner med. Kanske är hon också lite spänd inför releasefesten samma kväll.
Född och uppvuxen i Kristiansstad, är Katarina Sandberg nybliven Uppsalabo och studerar sedan i höstas till en politisk kandidat. Från en provisorisk bostad på Slottet bor hon nu i ett kollektiv i Luthagen.
– Jo, det låter fint, jag vet. Och huset var säkert Uppsalas finaste 1920. Nu är det mer chabby chickt som sett sina bästa dagar.

Skrivandet har hon haft med sig så länge hon kan minnas. Vad som började med dagböcker blev senare noveller och slutligen skrev hon under gymnasietiden krönikor i Kristiansstadsbladet. Men trots det stora skrivintresset läste hon naturvetarprogrammet.
– Jag ville kunna bli vad som helst. Mest för att jag vet att jag alltid vill bli det jag inte kan så det var ett sätt att vara säker.

Men när det var dags att välja ämne för det stora projektarbetet i trean kände hon att hon ville passa på att göra något som hon inte haft tid med tidigare; att skriva en roman. Hennes lärare tyckte att idén var överambitiös, att Katarina skulle nöja sig med att skriva ett par kapitel. Men hon var fast besluten. Sommaren innan hade hon skrivit dagboksanteckningar ur en annan persons perspektiv och sakta började en karaktär växa fram. Målet var en superklyschig kärleksroman ur en supercynisk huvudpersons perspektiv.
Men från dagboksanteckningar till att skriva en bok, hur bar hon sig åt?
– Jag hade ett väldigt teoretiskt angreppssätt, lite naturvetenskapligt sådär (skratt). Nu ska jag skriva en roman, hur gör man då? Så tänkte jag. Jag lånade hem massor med böcker om hur man skriver. Men det var ju så tråkigt

Hon struntade i handböckerna och bestämde sig för att gå helt på känsla, något som både hade sina för- och nackdelar. Det positiva var att det var roligt, lustfyllt och gick snabbt. Hon hann mer eller mindre klart på den utsatta tiden. Strukturen var det sämre med, något som gjorde att det blev mycket efterarbete. Boken blev ändå, till hennes glädje och förvåning, antagen av Gilla förlag som är särskilt inriktade på böcker för unga vuxna.
– När jag skickade in boken till förlaget tyckte jag själv att den var klar. Men det tyckte inte de och det har varit väldigt mycket efterarbete nu i vår. Man kan jobba själv till en viss gräns men sedan blir man lätt hemmablind och jag behövde verkligen en redaktör.

Och nu sitter hon alltså med sin första egna bok liggande framför sig på bordet. Har det gett mersmak?
– Jag vill absolut fortsätta skriva men just nu känns det så skönt att det här är klart och jag vill inte sätta igång med något nytt direkt. Men jag tänker att det är som att föda barn. Först säger folk, nej, aldrig mer Sedan glömmer man hur ont det gjorde och säger: ska vi inte ha ett barn till?