Tillrättalagt drama i Nazityskland

Torsten Pettersson är verksam som litteraturprofessor på Uppsala universitet, men även som författare och poet. Hans senaste bok, thrillern Hitlers fiender, tar avstamp år 1938 i Berlin, då Hitler har härskat i Tyskland under fem år. Den svenskfödda psykiatrikern Richard Halder har tagit på sig ett uppdrag att hjälpa sin patient, fru Pohl, att hitta hennes försvunna man.

Halder vill agera istället för att, som majoriteten av folket i Berlin, bara se på hur judarna förföljs av uniformsbeklädda SS-män. Halder plågas dessutom fortfarande i vuxen ålder av skulden av att ha orsakat sin mors död då hon räddade honom ur en isvak och drunknade själv, och han tycks nu lida av något slags hjältekomplex. nbsp;

Historiens verkliga nerv ligger i Halders jakt på herr Pohl och det mysterium som växer fram; varför har både järnvägstjänstemannen herr Pohl och juden herr Colbert försvunnit efter en kväll på ett nöjesetablissemang? Detta huvudspår utvecklar sig till ett hyfsat intressant drama som kommer att handla om medlöpare, förföljelse av judar tillika deras utsatthet. Men som thriller känns boken lite för lam. Sökandet efter Pohl skruvas upp och en laddning bildas, men när Halder väl hittar herr Pohl känns dramat ganska krystat. De inblandade människorna sitter i ett rum och en efter en får de berätta sin version av vad som hänt, vilket blir lite väl pedagogiskt och tillrättalagt.

Det är dock givande att få en lite djupare bild av de olika roller som människorna i denna tid av förintelse hamnar i. Torsten Pettersson lyckas oftast skapa en psykologisk förståelse för såväl beskyddare, mördare, offer och medlöpare.

Heinrich Himmler framträder i romanen närmast som en karikatyr på en blodtörstig makthungrare, med sina långa, stapplande tal och poserande gester. Vi får vara med under en avelsrit som Himmler leder, som förvisso är ganska raffinerat beskriven, då tyska kvinnor lägger sig i rum där SS-män kommer in och befruktar dem. Detta sker i affekt mot att två SS-män mördats på öppen gata.

Avelsriten gestaltar effektfullt det nazistiska idélandskapet, men de nazistiska riterna och operationerna är inte berättade med samma tänjbara och inlevelsefulla språk som bokens huvudhistoria, vilket skapar en ojämnhet i romanen.

Jag får även känslan av att författaren fått kämpa för att knyta ihop trådarna mot slutet på ett naturligt sätt. Själva hantverket blir påtagligt då historiens olika spår fogas samman utan att författaren har skapat en tillräckligt god förförståelse eller känsla för hur dessa delar hänger samman på ett djupare plan.