Poesi mot klassamhället

I den nyutnämnda Frödingstipendiaten Jenny Wrangborgs dikt Studenten är det fest. Berättarjaget träffar en student som inte förstår hur man vågar bo i förorten; själv har hon en danskinredd bostadsrätt. När hon får höra om jagets jobb som kallskänka frågar hon ”ja, men vad ska du bli sen?”
Som många andra karaktärer är handelsstudenten i dikten ett hopkok av flera – men visst finns hon.
– Jag har träffat den här studenten många gånger, säger Jenny Wrangborg.

Första gången Jenny Wrangborg stötte på oförståelsen inför att hon inte var på väg någon annanstans förstod hon inte hur personen tänkte. Hon var ju utbildad till kallskänka?
– … sedan har man ju fått frågan många gånger och jag försöker förklara hur det är, hur min verklighet ser ut. Det är ofta väldigt stor skillnad, inte jättelätt att mötas.
Tråkigt.
– Ja, jag hoppas att poesin kan öppna någon dörr där.

Synen på hennes yrke som en tillfällig grej påverkar även möjligheterna till bra villkor, och återkommer på arbetsplatserna, menar Jenny Wrangborg. Hon tar ett exempel från Göteborg, där hon var med och drev på för att ett ställe skulle teckna kollektivavtal.
– Jag fick höra att om jag inte trivs med hur det ser ut i branschen så får jag väl byta jobb.

Förutom att detta förutsätter att alla kan byta när som helst tycker hon det säger någonting om att hennes jobb ses som just ett genomgångsyrke.
– Istället för att se till att man kan försörja sig och må bra på alla jobb som finns, så ska man sträva någon annan stans.

Själv har hon en annan syn, berättar hon.
– Jag vill ju inte ha ett samhälle där folk ska göra klassresor. Det förutsätter alltid att någon blir kvar, att man måste resa. Jag vill göra klassresor omöjliga, för det ska inte finnas några klasser.

På frågan om hon tror Uppsalastudenterna ändå känner igen sig i det hon skriver svarar hon ja.
– De flesta studenter, oavsett klassbakgrund, påverkas av den dåliga bostadspolitiken och de otrygga anställningarna. Många tvingas jobba extra vid sidan av eftersom studiemedlet inte är så högt och då påverkas man av hur arbetsmarknaden ser ut, säger hon.

Men så finns det en skillnad:
– Det är klart att de så småningom kommer få ett bättre jobb än mitt och kanske bli mina chefer, men just nu delar vi erfarenheterna av den här politiken.

Ett annat dikttema med igenkänningsfaktor är bostadsbristen. Det är många andra- och tredjehandskontrakt, brevinkast som inte är ens egna och flyttkartonger som bärs runt.
Otrygghet – oavsett var – är tacksamt att ta sig an poetiskt, menar Jenny Wrangborg.
– Det är inte bara att man inte vet var man ska bo. Det påverkar ens relationer, hur man pratar med andra människor… hela tiden finns det med en. Man blir en otrygg människa.

Den rastlöshet som ibland tillskrivs unga människor menar Jenny Wrangborg är påtvingad.
– Som en försvarsmekanism har jag försökt intala mig att det gör inget om jag bara får bo här i sex månader för sedan ska jag ändå göra någonting annat. Man är alltid på väg någonstans fast man kanske inte är den personen egentligen.

Framförallt har inte bristen på fasta punkter någonting med frihet att göra, konstaterar hon.
– Man skapar fria människor genom att ge dem trygga anställningar och ett fast boende. Då har man möjlighet att kanske säga upp sig och flytta någon annanstans. Nu håller man på sina kontrakt.

Ergos intervju är den sista innan Frödingstipendiaten går på en tids sommarledighet. Eller ”ledighet” – tanken är att hon ska skriva. Med stipendiepengarna slipper hon jobba på ett tag och får utrymme till poesin.
– … men jag har sänkt förväntningarna på mig själv och tänker mer att jag ska ha lite skön semester. Om jag får någonting gjort så är det bra.