Identitetsthriller i nationsmiljö

En ung kvinna kommer till Uppsala för att börja plugga. Den sömniga tillvaron i hembyn ska bytas ut och andrahandskontraktet är fixat, uppropet överstökat. Så långt är igenkänningsfaktorn total i Maria Nygrens nya ungdomsroman Miriam om natten. Men vid Miriams första besök på Uplands nation tar hennes resa ett långt kliv från den vanliga, utnötta bilden av en Uppsalastudents liv. Hon räddar livet på en kvinna som hoppar i Fyrisån och snart blir Miriam indragen i den vackra och rika Sofia de Rons liv.

Sofia hamnar på Akademiska sjukhuset i koma, och familjen antar att Miriam är en väninna. Det krävs inte mycket för att Miriam ska gå med på den beskrivningen. För med en fiktiv vänskap med Sofia de Ron blir hon Någon. Miriams kamp för en identitet är det som driver historien framåt, men hennes djärvhet ligger hela tiden i gränslandet till dumdristighet och blir till slut livsfarlig, både för Miriam och andra.

Det för mig trygga och välbekanta Uppsala blir i Maria Nygrens värld en plats för mystik. Miljöerna är sig lika, men lite högtidligare, lite mörkare och Fyrisåns vatten skrämmande kallt istället för den mysiga samlingspunkt den kan vara en solig dag. Det märks att författaren levt i staden tidigare och för mig blir historien än mer kittlande eftersom att den utspelar sig här.
Miriam snubblar in sig i fler lögner och till slut vågar jag som läsare inte längre lita på hennes omdöme. Men känslan av att vilja bryta med det gamla, att som en katt glida in bland hermelinerna och faktiskt bli välkommen, den känslan går ändå att förstå. Upplösningen ger mig ingen ro, det blir inget stort tårtkalas där allting ordnar sig, som i så många andra böcker för unga. Istället får både jag och Miriam försöka fylla i de sidor som saknas. Och plötsligt känner jag mig som 14 igen, romanen har väckt bokslukaren och drömmaren i mig, på det allra bästa sättet.