Om en svårtolkad arkitekt som vantrivs

Björn Ekdahls diktverk är en berättelse om ett samhälle som känns ensamt och tomt. Raden “Arkitekten är här /“ återkommer i flertalet av dikterna, och det är arkitekten som det handlar om. Vi vet inte riktigt vem eller vad arkitekten är. Den bygger staden och lever i staden, men det är uppenbart att arkitekten inte trivs i staden. Jag trivs inte heller med att inte förstå vad arkitekten är.

här / när / här blir för mig en berättelse om uppgivenhet och ensamhet, om att vara övergiven. En berättelse om att inte trivas där man är, men inte kunna ta sig ur det. När jag läser ser jag i grått, allt är kallt och kyligt och det finns inga färger. Men det är inte mörkt, det är klaustrofobiskt.

Ämnena som berörs är angelägna, men det är något som gör att orden inte går in. Jag vet inte om det beror på att jag inte helt förstår vem den där arkitekten är och vad hen vill och fyller för funktion. Eller om det beror på problemet jag har med Björn Ekdahls sätt att skriva. Det finns ingen radbrytning i boken. Det enda skiljetecknet som används är /. Det fungerar i de kortare dikterna, men i de längre blir det allt för rörigt. Bra poesi ska också vara estetisk, och Björn Ekdahl vinner ingenting på att försöka vara originell i sitt sätt att skriva.

Som läsare vet man inte vad som är bildspråk och inte. Den är ju ofta det som är det fina med poesi. Att poeten inte har någon makt över hur läsarna ska tolka dikterna. Men i det här fallet hade poeten vunnit på att konkretisera vad han faktiskt vill säga med sina verk. Verken är så abstrakta att de kan betyda allt, och därför säger de mig inte så mycket.

Jag skulle vilja ha Björn Ekdahls korta dikter i en tunnare samling istället. För de finns de som är så klara att de kan fungera för sig själv. De behöver inte ingå i en kontext om en arkitekt i ett förlorat och övergivet samhälle.

tyngdlag / tårar faller / inga kinder kan hindra det / också sorgen har ett golv /

till exempel.