SFS företräder inte studenterna

Det stora allt annat överskuggande problemet för SFS grundar sig naturligtvis på det lagstiftande kårtvånget. Det talas just nu mycket om medlemsfifflet i de politiska ungdomsförbunden - Kjell Olov Feldt har till exempel påtalat hur svårt det är att lämna SSU. Men är det svårt att ta sig ur SSU:s medlemsmatrikel så är det bokstavligt talat omöjligt för den enskilde studenten att ta sig ur SFS dito.
Problemen i ungdomsförbunden skall inte förringas, men de bleknar i jämförelse med de moraliska dilemma som SFS har att förhålla sig till.
SFS beslutar naturligtvis inte som organisation om kårobligatoriets vara eller icke vara. Men det vore rimligt, ja uppskattat, om det fanns en medvetenhet om att de egna medlemmarna inte frivilligt valt sitt medlemskap. Det enda vettiga är att detta speglas i en ödmjukhet inför det egna mandatet.
När SFS skriver i sina pressmeddelanden att Nu samlas studenterna igen så ger det en falsk bild av verkligheten. SFS företräder inte studenterna i bestämd form singularis. Det vore välkommet om Sigholm förmår inta en mer verklighetsförankrad utgångspunkt för det egna arbetet än Smedberg gjort.
Även om tvångsanslutningen i sig är skäl nog för att ifrågasätta SFS legitimitet så fördjupas problematiken av att valdeltagandet i kårvalen runt om i Sverige sällan når högre än tio procent. I Sverige förfasas vi ofta över utländska val där mindre än sjuttio procent röstar, och inte sällan ifrågasätts den legitimitet som dessa val kan anses ge. Att SFS och landets kårer kommer så lindrigt undan efter sina tioprocentsval förvånar, inte minst i ljuset av detta.
En tänkbar förklaring till tystnaden kring valdeltagande och tvångsmedlemskap torde vara att SFS i regel driver en regeringstrogen linje och att de fungerar som välutnyttjad plantskola åt den socialdemokratiska rörelsen. Visst är SFS kritiska mot den förda politiken emellanåt, men det vill sällan något annat än regeringen på lång sikt utan bara mer och fortare. Det är svårt att tänka sig att det är en slump att så många tidigare SFS ordföranden idag återfinns på regeringskansliet och utbildningsdepartementet.
Niclas Sigholm kan fortsätta i företrädaren Tobias Smedbergs spår och driva en tydlig socialistisk linje, eller så kan han inta en mer sund hållning och tona ner både den egna organisationens mandat och de mest kontroversiella ståndpunkterna. Det senare vore naturligtvis välkommet, men legitimitetsproblematiken kommer dock att bestå så långe som kårtvånget består. Det är dessvärre den hårda verkligheten Sigholm.

Jens Eriksson
Förbundsordförande
Fria Moderata Studentförbundet