Fritt fram för stöld av forskning

Forskning handlar om nbsp; att vidga kunskapshorisonten och kartlägga nya områden som aldrig tidigare undersökts. nbsp; I hypotesbaserad forskning så förväntas en forskare skapa antaganden eller hypoteser om ett okänt område, antaganden som sedan testas mot den empiriska verkligheten. nbsp; Det svåra i forskning handlar om att finna nya områden som ingen annan kommit på att undersöka. Det märkliga är hur lätt det är att bli bestulen sin forskning.

Det är inget nytt att stöld eller plagiat av forskningsidéer sker. Att forskare kan uppvisa vetenskaplig oredlighet har uppmärksammats i media, inte minst genom SVT:s inslag i Vetenskapens värld den 4 februari. nbsp; Frågan är vad myndigheter gör för att förhindra att sådant oredligt beteende sker på våra universitet och högskolor. Trots att det finns röster som påtalat att det inte är rättsäkra utredningar av vetenskaplig oredlighet så händer inget. Det är lätt att stöld av forskning faller mellan de punkter som exempelvis Uppsala universitet har i sitt regelverk gällande vetenskaplig oredlighet. I en tillämpning av Uppsala universitets regelverk så framgår att forskare inte har rätt till sin forskning om antaganden/hypoteser om det outforskade området är grundat i gamla teorier och publicerade forskningsresultat i angränsade forskningsområden, teorier och forskningsresultat som är ”allmängods” och därför är antagandena också ”allmängiltiga”. Det har ingen betydelse att antaganden berör ett nytt område som ingen tidigare undersökt och finns publicerat. Med den logiken så blir all hypotesdriven forskning ett öppet byte. nbsp;

Det är allvarligt att forskare inte kan hävda rätt till sin forskning. I förlängningen så leder det till att forskare tvingas hemlighålla sin forskning för att undvika att information läcker ut till mindre samvetsgranna kollegor. nbsp; Den viktiga kollegiala granskningen och den kritiska diskussionen av forskning sätts ur spel när medlemmar ur samma forskningsgrupp kan stjäla varandras forskning och, enligt Uppsala universitets regelverk, får rätt att göra så. I tillämpning av Uppsala universitets regelverk så heter det att ”det är ett vanskligt företag att ha bestämda uppfattningar om vem idéerna kommer i en forskningsgrupp som har en så tät kommunikation”. nbsp; Även om forskningen bevisligen drivs i egen regi så kan andra göra anspråk på den med motiveringen att ” en finess med att arbeta i forskargrupper är just att man kan utbyta idéer och inspirera varandra”. När inspiration inte är ett godtagbart skäl att få stjäla eller plagiera exempelvis text eller musik så verkar det gå bra när det gäller forskning, man behöver inte få ett medgivande eller ange upphovsman enligt en tillämpning av Uppsala universitets regelverk.

Att ingå i en forskargrupp och inhämta synpunkter och kritik på sin forskning är att utsätta sig för risker, särskilt när information som yppas där inte ses som givet i förtroende. När gränsen för vad som är givet i förtroende suddas ut så är det inte så svårt att förstå hur lätt forskningsstöld kan ske. Doktoranders forskning blir ett lätt byte för mindre samvetsgranna åhörare eller lektörer när doktoranderna är tvungna att hålla sina mitt- och slutseminarier. På senare år har man även fått upp ögonen på den risk som finns i samband med den i förtroende gjorda ”peer-review”, den kollegiala granskningen av forskningsmanuskript inför publicering i vetenskaplig tidskrift. Forskare kan förnekas publicering av mindre samvetsgranna, anonyma granskare. Granskare som kan stjäla forskningen och hinna få ut det i press under sitt eget namn. En stöld gjord under anonymitetens täckmantel är svår att bevisa.

Det är ingen nyhet att empati och moral går hand i hand. När hänsyn och respekt på ett naturligt sätt inte längre präglar forskningen måste man tydliggöra vilka spelregler som gäller. Tydlighet i vad som menas med god forskningssed och tydlighet gällande straffpåföljd kan vara ett sätt att hantera oredligt beteende hos personer som helt saknar inbyggd forskningsetisk kompass. Tyvärr så verkar det finnas stora brister i definition eller operationalisering av vetenskaplig oredlighet i många universitets regelverk. Det avviker från Vetenskapsrådets syn på saken och som finns beskrivet i den cirka 130 sidor långa skriften ”God forskningssed”. Trots att många kurser i forskningsetik använder ”God forskningssed” som en normgivande text så är det inte den som gäller när det väl kommer till kritan vid utredningar på universitet och högskolor.
När definitionen eller operationaliseringen av fenomenet är ytterst bristande får bedömare av vetenskaplig oredlighet stort tolkningsutrymme där deras mer eller mindre dunkla förutfattade meningar och fördomar kan få fritt spelrum. Det är lätt hänt att stöld av forskning inte uppmärksammas eller som i tillämpningen av Uppsala universitets regelverk, anses vara normalt. Som det påpekas i SVT:s inslag om vetenskaplig oredlighet: med liten risk för fällande dom så kan en samvetslös forskare riskera litet och vinna mycket på att stjäla andras forskning. Innan något görs så är det bästa sättet att hantera problemet att varna: ”beware of thieves”.

Maria Henriksson
Doktorand, bedömning och beslutsfattandeforskning
Institutionen för psykologi, Uppsala universitet

Kommentar: Rektor Eva Åkesson har underrättats den 30 april, men hon har ännu inte gett någon respons.