Låt "incidenter" stärka snarare än kränka
Med anledning av diskussionerna kring en lektors användning av n-ordet hölls en debatt på Uppsala universitet. Där frågade sig Folke Tersman, en av inledarna, om incidenten på ABM var typisk. Han svarade nej. Denna artikel stödjer det svaret. På Historiska institutionen hade vi en ”incident” något halvår innan Aronsson blev anmäld. Men det som hände hos oss tog en helt annan vändning och fick helt andra resultat.
På en kurs för lärarstudenter föreläste en lärare om historiskt tänkande och exemplifierade bland annat med n-ordet och hur dess användning, betydelse och värdering förändrats över tid. Studenterna blev upprörda över att n-ordet uttalades i sin helhet av läraren och sedan användes av studenter under seminariediskussionen. Därför kontaktade de en person som arbetar med lika-villkors-frågor på UU och fick rådet att kontakta institutionens studierektor.
Studenterna mejlade studierektorn, presenterade sig, berättade vilken kurs de gick och vad som hänt vid den aktuella föreläsningen. Läraren hade enligt deras mening tagit upp n-ordet på ett oansvarigt sätt. Det ledde dessutom till en diskussion där det framkom synpunkter och användningar av n-ordet som fick stå oemotsagda på ett olämpligt sätt. Samtidigt framhöll de att det var viktigt att föra en diskussion, men att det måste ske på rätt sätt. De sammanfattade sitt klagomål i fyra tydliga punkter och avslutade med att de gärna sågs och diskuterade detta vidare om det behövdes.
Som studierektor blev jag nedslagen och trodde att någon av våra lärare använt n-ordet slarvigt. När jag av studenterna fick reda på vem läraren var blev jag förvånad. Läraren i fråga är medveten, klok och pedagogiskt skicklig samt mycket omtyckt av studenterna.
Att det skulle ha använts medvetet på ett nedsättande sätt av någon av mina kollegor trodde jag inte var möjligt.
Så var det inte heller. När jag talade med läraren förklarades att användningen av n-ordet skett i samband med en introduktion av begreppet historisk tänkande. Undervisningspasset handlade bland annat om att det i ämnet historia är viktigt att ha en utforskande attityd, se till den historiska kontexten och ställa frågor snarare än att fälla omdömen när man försöker förstå en historisk händelse eller process. Läraren gav konkreta exempel på hur n-ordet användes på 1960-talet, av Astrid Lindgren och Martin Luther King. Tanken var att visa hur ett ord kan genomgå en historisk förändring, och att det krävs historiskt tänkande för att förstå det.
Att ordets problematik skulle överskugga poängen med använda det som illustration i undervisningspasset, var läraren inte beredd på, men densamma märkte förstås att undervisningspasset tog en annan vändning än planerat. Kunde läraren tänka sig ett möte? Ja, även om hen tyckte att alltsammans var jobbigt – ingen vill bli ”anmäld” av studenter, även om det inte handlar om en formell sådan – deltog läraren gärna i ett möte. Studenterna uppskattade att institutionen tog deras åsikter på allvar och ville gärna ses. Tanken med mötet var inte konfrontation, utan att studenterna och läraren skulle få förklara för varandra hur de upplevt situationen och den andra partens agerande.
"Studenterna förstod vikten av att historisera, och vi lärare förstod vikten av att möta studenterna där de är, att 'nutidisera' som en klok kollega kallade det."
Mötet blev av, med studierektor, läraren och de fyra studenterna som stod bakom mejlet. Det pågick en dryg timme och vi gick alla därifrån klokare och med en djupare förståelse för varandra. I korthet handlade det om att studenterna fick oss från institutionen att förstå hur starkt de faktiskt reagerar på att n-ordet uttalas samt att lärarens användning av ordet riskerade att legitimera nedsättande användningar av ordet. Reaktionen på själva ordet, och ordets konnotationer riskerar att ta fokus från det egentliga innehållet i undervisningspasset. Det blir i situationen svårt, eller kanske till och med omöjligt, att lära. Studenterna övertygades om att det – särskilt för oss som arbetar med ämnet historia – är helt nödvändigt att kunna historisera och att det även – eller kanske särskilt – gäller sådant som är känsligt i dagens samhälle. Tillsammans kom vi också fram till att ett undervisningspass om historiskt tänkande med fokus på n-ordet (eller något liknande ord) behövs i deras utbildning men att det bör få mer tid och utrymme samt att det valda ordet bör introduceras på ett mer försiktigt sätt.
Mötet var alltså mycket konstruktivt och lärdomarna fördes senare vidare till alla institutionens lärare på ett lärarmöte. Från institutionens sida uppfattade vi inte studenterna som ”kränkningsbenägna,” snarare som ansvarstagande. Läraren blev inte heller kränkt. Istället blev vi alla stärkta, inte minst för att vi kunde föra ett lugnt, argumenterade och lärorikt samtal om dessa svåra frågor istället. Studenterna förstod vikten av att historisera, och vi lärare förstod vikten av att möta studenterna där de är, att ”nutidisera” som en klok kollega kallade det. För detta krävs det som verkar ha saknats i Aronsson-fallet: lite eftertanke och ömsesidig respekt; att vi talar med varandra, inte om varandra, och en öppenhet för att verkligen lyssna på varandra.
Vi betraktar inte det som hände hos oss som en ”incident” utan som utgångspunkten för en fördjupning av det samtal som ständigt pågår mellan oss lärare och studenter, det samtal som är en central del av vårt lärande.
Karin Hassan Jansson
Dåvarande studierektor på Historiska institutionen
Jakob Angelstrand, Anna Nylund och Molly Sjödin Lundholm
Ur den grupp av ansvarstagande lärarstudenter som omtalas i texten
Vad handlar det här om?
Här kan du läsa Ergos sammanfattning av debatten som pågått i kölvattnet av att en lektor uttalade n-ordet under ett seminarium i ABM i januari 2019.
