Fusionen innebar inga förenklingar


På Teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämndens bord ligger en utvärdering av organisationsreformen 1998 inom biologiska sektionen.

Bakom den står fysikdocenten Anders Marelius. Det är en närmast sensationell rapport i det att den helt bryter mot de senaste årens trend då institutionsfussioner varit högsta mode bland universitetets reformproffs.
Otaliga institutioner har slagits samman till större enheter vare sig forskarna velat det eller ej. Stora enheter har axiomatiskt betraktats som något önskvärt. I vissa fall har man lyckats skapa goda miljöer i andra har man fördärvat arbetsklimatet.
I biologiska sektionens fall reducerades antalet institutioner från nitton till fyra. Trots att flera institutioner som skulle ingå i institutionen för evolutionsbiologi förordade att man hellre skulle bilda två eller tre institutioner beslöts att en enda institution skulle bildas som en treårig försöksverksamhet med betydande självständighet för avdelningarna. Det är detta försök som nu utvärderas.
Marelius konstaterar, att någon förenkling av institutonens arbete har knappast skett, i verkligheten kvarstår uppgifterna som tidigare, t ex fördelas medel till avdelningarna ej till institutionerna
En central administrativ enhet för sektionen är program. Ämnesinstitutionerna har delvis ersatts av professorsprogram, inom ramen för jätteinstitutioner. Att ha program som grundläggande organisatorisk enhet utgör, skriver Marelius, en en svårighet inom en så snabbt föränderlig vetenskap som biologiområdet eftersom det blir ett stort steg att introducera ett nytt helt program med professur och andra resurser. Däremot kan den mindre enheten forskningsgrupp lättare introduceras och tillåtas växa inom en institution.
I vissa fall lever ämnesinstitutionerna kvar men kallas avdelningar och styrs av avdelningsnämnder. Utåt gör det inte så stor skillnad, naturvetenskapens språk är engelska, och på engelska kallas avdelningarna alltjämt för departments, men innåt har sammanslagningarna fått alla möjliga konsekvenser. Alla är inte positiva.
Institutionen för cell- och molekylärbiologi sägs ha en påtaglig institutionsidentitet under framväxt, trots att vissa avdelningar har upplevt att den administrativa servicen markant försämrats jämfört med den tidigare egna adminstrationen.
Verkligt intressant blir det när Institutionen för evolutionsbiologi granskas. Tvärtemot fussionisternas tes, att sammanslagningar skapar rationaliseringsvinster, konstaterar Marelius att administrationen inom den nyskapade institutionen ej gett samordningsvinster. Det har tillkommit två nivåer för beslut, och det totala antalet adminstratörer samt kostnaderna uppges ha ökat
Institutionen har 430 medarbetare och fungerar i de flesta avseenden som en samlokalisering av självständiga tidigare institutioner, numera avdelningar. Var och en har egen administration, ekonomi, personal och ledning. Undantaget från dennna beskrivning gäller främst forskarutbildningen där doktoranderna bildat ett institutionsgemensamt doktorandråd och institutionen förordnat en gemensam studierektor.
Marelius konstaterar att samlokalisering av olika enheter i nya och gemensamma lokaler har haft större betydelse för vetenskaplig samverkan än vad organisationsreformen haft.
En rad oklarheter kartläggs. Evolutionsbiologiskt centrum (EBC), förväxlas i folkmun med såväl Evolutionsbiologiska institutionen som avdelningen för evolutionsbiologi. Sektionens roll är högst oklar och sektionsdekanus och sektionskollegiet förväxlas, även av många medarbetare inom sektionens enheter, med Evolutionsbiologiskt centrum.
Utvärderingen utmynnar i en rad förslag. Centrumbildningen EBC bör stärkas och ges i uppdrag att samordna gemensam service inom området evolutionsbiologi. Den nuvarande institutionen för evolutionsbiologi, föreslås det, delas i tre eller fyra institutioner med ämnesmässig och lokalmässig samhörighet.
Biologiska sektionen föreslås få en tydligare roll för planering och uppföljning av forskning och utbildning. Marelius säger det inte men en slutsats som ligger nära till hands är, att detta förutsätter att den biologiska sektionen får en styrelse. En sådan fanns faktiskt ända till 1992, då den avskaffades under kuppartade omständigheter.


Annons

Annons

Läs mer

Finns det någon lägstalön man har rätt till som doktorand? Och hur funkar det med kurser man har med sig från andra…
Är det okej att salstenta görs om till hemtenta? Och behöver lärare göra avbrott för pauser även när undervisningen sker…
Vad gäller om man inte blir klar med sin avhandling inom ramarna för sin forskarutbildning? Vad ska man tänka på när man…