Utmönstring av stipender på KI

Ordnad finansiering gjordes då till ett nödvändigt villkor för att man alls skulle få bli antagen till forskarutbildningen. Antingen skulle man ha doktorandtjänst eller utbildningsbidrag eller någon annan form av finansiering, som kunde styrkas. Fakultetsnämnderna ålades, att bedöma finansieringen vid ansökan till utbildningen.
Det finns kryphål i 1998 års förordning, som rapporten analyserar på ett förtjänstfullt sätt, men huvudresultatet är, att universiteten numer uppfattar det som att man har ett ansvar för doktorandernas finansiering. Är man en gång antagen och har fått utbildningsbidrag eller doktorandtjänst krävs vid de flesta lärosäten en noggrann prövning i fakultetsnämnd för att doktoranden ska bli av med sina resurser. Tidigare räckte det i princip med att professorn hade vaknat på fel sida. Rättssäkerheten för finansierade doktorander har således ökat
Samtidigt konstateras, beträffande samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och det gäller säkert för Uppsala också, att förändringarna medfört: Att skapa en god forskarmiljö med befintliga studiestöd/externa medel är i princip omöjligt, särskilt på mindre institutioner. Utvägen blir mindre lyckade former av studiefinansiering som t ex ‘eget arbete’, ‘arv’, ‘rik man’ eller andra former av s k kreativ finansiering. Risken finns att institutionerna prioriterar antagning av doktorander som har någon typ av finansiering med sig.

En intressant sak är att Karolinska Institutet, som länge varit svenska mästare på stipendiefiffel, dels håller på att avveckla stipendier, om några år ska de vara helt utmönstrade från forskarutbildningen, dels infört en regel som likställer stipendiater med innehavare av utbildningsbidrag. Enligt de nya reglerna ska även doktorander som inte har utbildningsbidrag de två första åren ha rätt att få anställning som doktorand när det enligt studieplanen återstår två år av forskarutbildningen.
Tillsammans kan ersättning med stipendier och utbildningsbidrag omfatta högst två år och fem månader. Institutionerna skall vara beredda att vid föräldraledighet eller sjukledighet ersätta doktoranderna till samma nivå som under pågående forskarutbildning. Doktoranderna har rätt till ledighet under stipendietiden.

Stipendier är naturligtvis inget att stå sig efter. Men det kan konstateras, att KI gått från att vara värst i klassen till att bli bäst i den. Istället för att framstå som ett varnande exempel framträder KI helt oväntat som en förebild. Medicinska fakulteten i Uppsala ligger faktiskt en bra bit efter.

Det är också tydligt att vissa lärosäten inte förstått hur 1998 års högskoleförordning ska tolkas. Mellan raderna förstår man att det alltjämt förekommer att man mobbar ut doktorander man är missnöjd med istället för att använda de procedurer som är föreskrivna i Högskoleförordningen.
Tanken har framförts, att bristfällig handledning och studiemiljö skulle utgöra grund till förlängning av doktorandtjänsten, och att det borde framgå i högskoleförordningen att det kan vara ett skäl för förlängning. De flesta fakultetsnämnder tvekar nämligen att förlänga på grund av usel handledning, även om det i Uppsala förekommit att vissa bättre fakultetsnämnder medgivit förlängning på den grunden.
Här ställer sig dock verket avvisande. Det menar att mot möjligheten att få förlängning talar framför allt att det rör sig om situationer som inte får pågå under en längre tid utan måste åtgärdas så fort som möjligt. Något som är lättare sagt än gjort. I vissa ämnen dröjer det decennier tills problemet pensioneras bort.
Högskoleverket föreslår en rad åtgärder. Framför allt vill verket att den individuella studieplanen även skall kompletteras med en finansieringsplan. Vidare vill verket förtydliga förordningen så att det blir alldeles klart att den som har doktorandtjänst har företräde till sin tjänst. Överlag vill verket skärpa fakultetsnämndernas tillsynsansvar.