Professor for med osanna uppgifter

Doktorandtillvaron är ofta osäker. Särskilt otrygg är den för utländska doktorander. Både medicinska och teknisk-naturvetenskapliga fakulteten har många utländska doktorander. Den experimentella forskningen är internationell, språket är engelska snarare än svenska.
Ofta har dessa doktorander mycket sämre villkor än sina svenska kollegor. De känner inte till lagar och förordningar. Dessa är författade på svenska, och finns inte tillgängliga på något internationellt språk. Detsamma gäller de regler och riktlinjer som fakulteterna fastställer. Känner man inte till vilka regler som gäller eller vilka rättigheter man har som doktorand blir man praktiskt tagit rättslös, beroende av professorernas goda vilja.
Det förekommer utländska doktorander, rekryterade från länder utanför Europeiska unionen, som lever på patetiskt låga stipendier medan professorn betalar hyran. I vissa fall i direkt strid med fakulteternas egna regler.
I Högskoleförordningen står det, att en doktorand som begär det skall få byta handledare. Det bör noteras, att det inte står kan eller får eller bör. Det står skall och det måste rimligen avse att det är en rätt som tillkommer doktoranden som är den svagare parten i förhållandet. Utländska doktorander känner sällan till dessa regler.
Doktorander som ej är från Europeiska unionen är särskilt utsatta. De riskerar att få utföra ett högt kvalificerat arbete på stipendium (istället för lön) och i vissa fall utan att ens vara antagna till forskarutbildningen fastän de publicerar den ena artikeln efter den andra. De lever under ett ständigt hot om att inte få sitt visum förnyat om de gör sak av sin situation. Även om situationen kan vara närmast feodal och ytterst plågsam vågar man inte säga ifrån.
Förra året skar det sig mellan en utländsk doktorand och en professor vid fysiska institutionen. Professorn skrev därvid ett formellt brev till Migrationsverket i vilket han påstod att doktoranden (med personnummer) hade varit doktorand i fysik vid Uppsala universitet, och att han hade fått sparken i augusti varför han inte längre var anställd.
Enligt professorn hade doktorandens visum gått ut den 31 augusti, och doktoranden hade informerats om att han måste lämna Sverige så snart som möjligt. Professorn fortsatte, att med detta brev informerar jag verket om att det inte finns någon anledning att förlänga doktorandens visum. (Min översättning)
Doktoranden vände sig i detta läge till prefekten, Hans Siegbahn, som ingrep föredömligt resolut, informerade doktoranden om hans rätt att byta handledare, och tog kontakt med Migrationsverket och upplyste detta om de verkliga förhållandena. Doktoranden var inte alls avskedad Därefter tog Siegbahn initiativ som utmynnat i att doktoranden slussats över till en annan inriktning och får en ny handledare. Parallellt med detta överlämnades ärendet till universitetets juridiska avdelning.
Den juridiska avdelningens handläggning resulterade i att saken anmälts till Statens ansvarsnämnd. Rektor Bo Sundqvist och akademiombudsmannen Marianne Andersson skriver till ansvarsnämnden, att professorn på universitetets brevpapper, angivande sin titel, givit osanna uppgifter och genom sitt handlande och i kraft av sin ställning som professor har han försökt förmå eller vilseleda Migrationsverket att fatta ett beslut som skulle innebära både en felaktig myndighetsutövning gentemot och en väsentlig skada för denne.
I sin slutkläm skriver de, att professorn har enligt universitetets mening grovt missbrukat sin ställning genom sitt felaktiga och vilseledande handlande och detta bör beivras.
Hans Siegbahn säger, att det är oerhört viktigt att doktorander kan känna sig trygga och inte behöva riskera att bli utsatta för sådana här saker. Universitetets handläggning av frågan är av stor principiell betydelse.
Professorn riskerar att åtalas för anstiftan till tjänstefelsbrott eller så kan det bli frågan om åsidosättande av skyldigheter i anställning vilket kan medföra disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Saken ligger nu hos ansvarsnämnden.
Prefekten Hans Siegbahn, rektor Bo Sundqvist, och akademiombudsmannen Marianne Andersson är väl värda en eloge för hur frågan hanterats. Utländska doktorander kan känna sig tryggare.