Goda intentioner, förödande resultat

För den som undrar varför, hur det blivit så här, vilka politiska beslut som ligger bakom, kan en liten skrift Vetenskapsrådet givit ut, Forskning och forskarutbildning, reformer 1990-2004, rekommenderas. Den kan laddas ner från Vetenskapsrådets websidor (www.vr.se). Skriften går igenom de beslut som fattats, år för år, och det är utomordentligt intressant läsning.
1990/91, när Kjell-Olof Feldt var forskningsminister, inrättas Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, till följd av ett initiativ i riksdagens utbildningsutskott. 1991 ökas anslagsposten Forskningsstödjande åtgärder vid mindre och medelstora högskolor kraftigt.
1992 blir moderaten Per Unckel utbildningsminister. Han inleder med att lägga ner Universitets- och högskoleämbetet. Propositionerna får slagordsmässiga titlar, Forskning för kunskap och framsteg läggs 1993, och samtidigt införs dagens anslagssystem vilket innebär att högskolornas anslag betingas av hur många studenter de examinerar. Byggnadsstyrelsen, som förvaltade universitetens lokaler, avvecklas och ersätts under fältropet marknadshyror med aktiebolaget Akademiska hus. Mitthögskolan (Sundsvall, Härnösand, och Östersund) inrättas. En ny högskoleförordning träder i kraft den 1 juli 1993. I denna försvinner institutionsnivån, och systemet med fullmaktsprofessurer avskaffas. Högskolorna i Karlstad, Växsjö, Örebro och Mitthögskolan får stora anslagsökningar.
Carl Tham, som tillträdde 1994, inledde med att återinföra ett centralt ämbetsverk, dagens Högskoleverk. Mindre och medelstora högskolor gavs nu möjlighet att efter prövning av Högskoleverket inrätta professurer. Fakultetsanslagen beskärs kraftigt.
1996 inrättade Carl Tham ännu en högskola, Södertörn. 1997 avskaffades den gängse definitionen av universitet som en högskola med minst tre fakulteter. Nu ändras samtliga statliga forskningsfinansiärers instruktioner på så sätt att betydelsen av forskningens samhällsrelevans framhävs. Parallellt med detta drar man ned på forskningsrådens, forskningsrådsnämndens och rymdstyrelsens anslag.
1998 inrättar Carl Tham Malmö högskola och ökar de mindre och medelstora högskolornas resurser ytterligare. Tvärvetenskaplig forskning och forskarutbildning inrättas i Norrköping, och forskarutbildningen totalregleras.
1999 införs nya principer för fördelning av medel för forskning och forskarutbildning. Resurserna ges ej längre per fakultet. I stället tilldelas medlen per vetenskapsområde. Och, en högskola som inte är universitet ska efter beslut av regeringen kunna få ett eller flera vetenskapsområden och därmed också rätt att anordna forskarutbildning och utfärda doktorsexamen.
Samma år får högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro benämningen universitet efter regeringsbeslut. Högskolan i Karlskrona/Ronneby tilldelas tekniskt vetenskapsområde, och Malmö högskola tilldelas medicinskt vetenskapsområde.
1999 införs också en befordringsreform. Lektorer kan nu bli professorer utan att söka professur i konkurrens. Några anslag för att de ska kunna forska i tjänsten, som riktiga professorer, tillförs ej. Det blir en nomenklaturreform.
Under Östros fortsätter utlokaliseringen av forskningen. 2001 tilldelas Mitthögskolan naturvetenskapligt vetenskapsområde och Mälardalens högskola tekniskt vetenskapsområde. 2002 tilltar politiseringen ytterligare. Då beslutas att lärosätenas styrelser, som tillsätts av regeringen, även ska besluta om respektive högskolas övergripande inriktning. Regeringens roll i universitetsstyrelserna kan jämföras med Berlusconis medieimperium och saknar motstycke i Europa.
Det här vara bara några axplock. Flertalet beslut har fattats med de bästa intentioner. Sammantaget har dock konsekvenserna blivit förödande. 1989 fanns elva universitet och högskolor med rätt att utfärda doktorsexamen. 2005, sexton år senare finns det tjugoen. Svensk forskning- och forskarutbildning har försvagats, främst genom att miljarder avletts till att inrätta nya högskolor, oavsett vilken färg regeringen haft.