Elituniversitet kännetecknas av akademiskt självstyre
Lärosätet har själv bäst möjlighet att bedöma vem som lämpligast leder styrelsens arbete och hur styrelsen ska vara sammansatt. Rektor kan med regeringens förslag vara ordförande om högskolan så önskar. Det är också möjligt att ha mindre styrelser, säger Lars Leijonborg i ett pressmeddelande.
Går man tillbaka i tiden finner man att sedan 1977 har det kollegiala styret urgröpts i takt med att universiteten har växt och de politiska reformerna kommit och gått. 1988 fick externa ledamöter utsedda av regeringen majoriteten i styrelserna. Samtidigt flyttades med managerialismens inträde en rad beslut från styrelserna till rektor personligen. En tendens som ytterligare stärktes under den borgerliga regeringen 1993.
Ytterligare politiska insteg gjordes 1998. Då avsattes rektorerna från ordförandeposterna. Istället utnämnde regeringen ordföranden, liksom flertalet ledamöter.
Kritiken har varit omfattande. Den akademiska friheten har ansetts hotad. I praktiken har emellertid den främsta effekten varit att de föredragande i de flesta frågor fått vara helt oemotsagda. Endast i undantagsfall har kritiska frågor avgjorts efter en meningsbrytande, utvecklande diskussion i konsistoriet.
Rektor utses av regeringen. Enligt en genomgång som Högskolverket har gjort visar det sig att det vanliga utomlands är att rektor tillsätts av styrelsen. Att rektor tillsätts av en regering visar sig, skriver verket, vid en internationell överblick närmast vara ett undantag. I Europa förekommer det i en del tyska delstater men då närmast som en bekräftelse på ett val med lärarkollegier som dominerande valkorporation.
Svagheten i den nu genomförda förändringen ligger i att man inte har gjort klart vem som utgör lärosätet. Förarbetet har gjorts ytterst hastigt utan tanke på att den rådande ordningen var produkt av rad välmenta reformer sedan sextiotalet; en av de viktigaste var U77 som faktiskt genomdrevs med Jan-Erik Wikström (fp) som utbildningsminister. Denne införde ett system där ingen valkorporation fick ha egen majoritet. Honnörsordet för dagen var universitetsdemokrati.
Intentionerna har sällan förverkligats. Man har velat en sak. Men något annat har inträffat. Den nu aktuella förändringen kan förvisso innebära att det försvinner några politiker ur konsistoriet. Men centrala delar av det gamla regelverket finns kvar. Regeringen utser fortfarande en del av styrelsen. Skillnaden är att dessa ledamöter föreslås av rektor. Reglering av hur detta ska gå till lyser med sin frånvaro.
Vanligtvis eftersträvar man en situation där styrelsen utgör en motvikt mot en exekutiv, en central uppgift för styrelsen är att styra upp saker som går eller kan gå åt fel håll. Något som för övrigt förutsätter en ingående kännedom om verksamheten. Däremot brukar inte den verkställande makten utse sin styrelse. Dessvärre lämnar den nya ordningen fältet fritt för sådana egendomligheter
Förändringen kan således komma att innebära ytterligare en förstärkning av rektorsämbetet. Samtidigt kan man konstatera, att den nya förordningen ger ett betydande utrymme för stora förändringar. Ett utrymme som ännu inte har utnyttjats av Uppsala universitet.
De som sannolikt kan erbjuda den mest konstruktiva kritiken, verkligen förstå vad besluten som fattas handlar om, och utgöra en hälsosam kontrollmakt är naturligtvis lärare och studenter. När den fulla vidden av vilka möjligheter förändringen öppnar för blir mer allmänt förstådd inom universitet kommer sannolikt krav från fakulteterna på att få vara representerade, på att fler ledamöter i demokratiska former skall väljas snarare än utnämnas av ledningen. Ett lärosäte är nämligen summan av lärare, doktorander och studenter.
Stora inslag av akademisk republik, av akademiskt självstyre, är just det som kännetecknar de elituniversitet Uppsala universitet helst vill jämföra sig med.
