Olika lön för lika arbete
Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) styrelse antog i början av hösten ett utmärkt program för att komma tillrätta med stipendieeländet. Styrelsen föreslog att universiteten gemensamt skulle verka för att de stipendier som används för doktorandfinansiering skulle omvandlas till utbildningsbidrag och doktorandtjänster. Det var ett lysande förslag, inte minst därför att man gemensamt skulle ha bildat front mot stipendieutgivarna.
Dessvärre röstades förslaget nyligen ner av förbundsförsamlingen. Stipendier som huvudsaklig försörjningskälla lär därför bli kvar för många doktorander. De som drabbas hårdast är utländska doktorander.
Vid många institutioner är det pinsamt tydligt att man har två kategorier doktorander: dels svenska doktorander som har doktorandtjänst och drygt tjugotusen kronor i månadslön, dels utländska doktorander som får stipendier på tiotusen. Svenskarna har utmärkta villkor. De har rätt till sjuk- och föräldraledighet, företagshälsovård och friskvård, subsidierade glasögon, pensionspoäng, och arbetslöshetsförsäkring, i fall de inte har ett jobb som väntar direkt efter examen.
Utlänningarna på stipendier har däremot inte rätt till någonting. När det gäller utlänningarna som kommer från Europa erbjuds de ofta samma villkor som svenskar, utbildningsbidrag följt av doktorandtjänst. Däremot de som kommer från utomeuropeiska länder får ofta genomgå hela utbildningen på stipendier.
Det finns olika typer av stipendier. Det finns stipendier som hemländerna ger ut. Det kan vara svårt att påverka stipendieutgivare i främmande länder. SUHF:s förbundsförsamlings beslut gör det ännu svårare. Med en enhetlig linje från de svenska universiteten hade det varit betydligt lättare att övertyga kinesiska, pakistanska och egyptiska,myndigheter om att i det fall de vill att deras studenter ska doktorera i Sverige får de vara så goda att skjuta till vad utbildningsbidrag och doktorandtjänster kostar.
Andra stipendier, som utgör avkastningen av donationer som gjorts för länge sedan, kräver i princip permutation av föreskrifterna, vilket är en omständlig process. Ofta rör det sig om någons sista vilja. Och den ändrar man inte på hur som helst. Även här kommer förbundsförsamlingens beslut att ha en negativ inverkan. Det blir svårare att hävda att föreskrifterna är otidsenliga.
När det gäller utländska stipendier och donationsstipendier finns förvisso svårigheter med att övergå till normala studiefinansieringsformer. Det gör det däremot inte när det gäller en tredje kategori stipendier, nämligen de som SIDA och Svenska institutet ger ut för utländska doktorander. Dessa stipendier finansieras med svenska skatter. De officiella motiven är att sätta Sverige på kartan. Att skapa förutsättningar för ett kulturellt utbyte, bidra till ekonomisk utveckling i fattiga länder etcetera. En del av den svenska biståndsbudgeten går faktiskt till att finansiera utländska doktorander vid svenska universitet.
Ideologiskt är det tilltalande. Projekten säljs som bistånd. Man hjälper fattiga länder. En särskild kategori kallas sandwich-doktorander. Varför de kallas smörgåsdoktorander är för de flesta en väl förborgad hemlighet. Kännetecknen är att de finansieras med biståndsmedel och är knutna till universitet i hemlandet där de förväntas både undervisa och forska. Tanken är att man ska exportera vetenskap och framtida universitetslärare. Så långt är allt väl.
Ett motiv som det sällan talas om är att det handlar om att få billig arbetskraft till viss forskning. En stipendiefinansierad SIDA-doktorand kostar en tredjedel av kostnaden för en doktorand med doktorandtjänst, något som är ytterst populärt bland vissa handledare.
Varför SIDA och Svenska institutet ska tillåtas kringgå de regler som normalt gäller för forskarutbildningen är en gåta. Det finns inget bra svar på frågan varför doktorander från fattiga länder ska ha väsentligt sämre villkor än svenska? Varför ska en doktorand från ett fattigt land ha tiotusen och en svensk tjugotusen för samma jobb på samma arbetsplats? Det framstår som oförblommerad diskriminering Missförhållandet borde vara lätt att korrigera. SIDA lyckas ju sällan spendera hela sin budget.
