Ingen kommer sakna examinationsmålen

Nyligen lade regeringen med Lars Leijonborg i spetsen en proposition, Forskarutbildning med profilering och kvalitet. Den berör knappast forskarutbildningens innehåll. Snarare handlar det om vilka som ska få rätt att ge forskarutbildning, om anslagsgången och andra förvaltningsfrågor.
När det gäller rätten att ge forskarutbildning frångår man dagens system som innebär att man måste ha ett så kallat vetenskapsområde för att få utfärda doktorsexamen. Detta krav har medfört att alla nya högskolor som vill ha forskarutbildning försökt att bredda verksamheten. Nyheten är att rätten att utfärda doktorsexamina ska kunna ges i enstaka ämnen eller flera närliggande ämnen.
Incitamentstrukturen förändras således radikalt. Istället för att samtidigt försöka bli bra på allt med knappa resurser kan de nya högskolorna koncentrera sig på ett eller några få ämnen. Tanken framstår som högst rimlig. För att ta ett exempel gripet ur luften: Trollhättan skulle kunna bli världsledande på någon metallurgisk specialitet med fem professorer och tjugo docenter inom samma fält.
Ansökan om rätt att utfärda doktorsexamina i vissa ämnen ska ställas till Högskoleverket, som i sin tur prövar om högskolan uppfyller förutsättningarna. En nyhet i sammanhanget är att rätten att utfärda doktorsexamina även ska kunna dras in. Det gäller inte bara vid de nya högskolorna utan även vid universiteten.
Det finns förvisso ämnen som knappast kan sägas ha en meningsfull forskarutbildning, många gånger beror det på misslyckade anställningsbeslut i det förgångna och förbättringar kan förväntas först efter det att vederbörande pensionerats. I vissa fall kan det dessvärre dröja ett decennium eller mer. Vakna fakultetsnämnder sätter då stopp för fortsatt antagning och slussar över redan antagna doktorander till något närliggande ämne.
Till saken hör också att om det läggs fram verkligt usla avhandlingar, så finns en rad andra kontrollmekanismer, inte minst fakultetsopponenter och reglerna om betygsnämnder, vilkas majoritet måste komma utifrån. Talet om indragning av rätten att utfärda doktorsexamina framstår således främst som symbolpolitik.

En annan nyhet är att begreppet vetenskapsområde mönstras ut. Vetenskapsområde är tveksamt som begrepp, inte minst därför att dess internationella motsvarighet är fakultet. Det fick ersätta det vedertagna fakultet på 90-talet i samband med att man upphörde med fakultetsanslag, varje fakultet hade tidigare ett eget av riksdagen beslutat anslag.
I fortsättningen kommer varje universitet och högskola att få ett anslag istället för ett för varje vetenskapsområde. Detta öppnar för omprioriteringar mellan olika fakulteter.
Vid millenieskiftet infördes examinationsmål för forskarutbildningen. Statsmakten började föreskriva hur många doktorsexamina varje universitet skulle producera inom respektive vetenskapsområde. Systemet motiverades retoriskt med att det var målstyrning. En central faktor var dock att forskarutbildningen var underfinansierad och det var pinsamt synligt: vid vissa fakulteter täckte statsanslagen bara en bråkdel av studiefinansieringskostnaderna.
Examinationsmålen räknades fram genom att extrapolera från antalet avlagda examina. I dagsläget är Uppsala universitetet enligt regleringsbrev ålagt att åren 2009-2012 examinera 400 humanister, 450 medicinare, och 450 naturvetare. Ingen kan förklara varför man behöver just 400 disputerade humanister, samhällsvetare, jurister och teologer. Eller varför just 450 och inte 455 medicinare. Nu föreslår Lars Leijonborg att examinationsmålen skall avskaffas. Ingen kommer att sakna dem.

Slutligen tar regeringen ställning till hur universitetsbegreppet skall få användas. Universitet är alldeles klart ett begrepp som det gått troll i, trots att tre av Sveriges främsta forskningsmiljöer, KTH, Chalmers och Karolinska, utan att skämmas benämns högskolor respektive institut vill alla nya högskolor bli universitet. Nu föreslår Leijonborg att regeringen ska få besluta om benämningen universitet, och konstaterar i samma andetag, att det inte är aktuellt med utbyggnad av nya universitet då det saknas både långsiktiga statsfinansiella förutsättningar och utbildnings- och forskningspolitiska skäl för detta.