Akademin inget läckande rör
Linnéuniversitetet, i Växjö, hade sin första disputation i januari, då Charlotte Silander försvarade sin avhandling ”Pyramider och pipelines: Om högskolesystemets påverkan på jämställdhet i högskolan”. Den är osedvanligt intressant och faktiskt banbrytande då den kullkastar några av de vanligaste föreställningarna om varför det blir färre kvinnor nbsp; högre upp i den akademiska hierarkin.
Förklaringarna till att kvinnor är underrepresenterade på de högsta akademiska tjänsterna har nästan undantagslöst sökts på individ- eller organisationsnivå, och problemen har beskrivits i termer av den enskilda kvinnans val, patriarkala strukturer, och diskriminering inom organisationen. Charlotte Silanders studie arbetar istället med kvantitativa data och undersöker könsbalansen med statistiska metoder i hela högskolesystemet.
Centrala frågeställningar är om expansionen av högskoleväsendet de senaste decennierna såväl i totalt omfång som geografiskt till nya orter påverkat könsbalansen. Analysen visar att expansionen i högskolesektorn, som har inneburit betydligt fler tjänster, har haft en positiv inverkan på könsbalansen. Däremot har inte den geografiska spridningen haft någon positiv effekt. Könsbalansen är lika skev på nya lärosäten som på gamla.
När de statistiska resultaten prövas mot i jämställdhetsdebatten vanliga metaforer blir resultaten bitvis häpnadsväckande. Förvisso är den akademiska världen en pyramid; ju högre man kommer i den desto mer mansdominerad blir den. Men det statistiska sambandet är svagt, och följer inte något tydligt pyramidalt mönster. Sambanden är betydligt klarare horisontellt: det vill säga sambanden mellan kön och vetenskapsområde är starkare och tydligare.
Den akademiska världen har stundom metaforiskt beskrivits som ett läckande rör där kvinnor läcker ut och aldrig når de högsta ämbetena. Stundom har det talats om ett svart hål, som kvinnorna spårlöst försvinner genom. Båda föreställningarna är enligt Silander felaktiga. En större andel män än kvinnor lämnar den akademiska världen efter disputation. Andelen kvinnor som arbetar inom akademin blir större med tiden, fler återfinns inom akademin tio år efter disputation än ett år efter, vilket enligt Silander tyder på ”en svagt omvänd pipeline.”
Riktigt intressant blir det när Silander analyserar olika fakulteter. Det visar sig att ett år efter disputation så är det endast inom samhällsvetenskap och teknikvetenskap som en större andel män än kvinnor är kvar inom akademin. Störst är skillnaden vid medicinsk fakultet, där 88 procent av männen lämnat det akademiska medan 70 procent av kvinnorna är kvar.
Tio år efter disputation ser det dock annorlunda ut. En större andel män har lämnat akademin vid samtliga fakulteter utom naturvetenskaplig. Könsskillnaderna är störst inom humaniora och medicin: 41 procent av de manliga humanisterna hade lämnat akademin, endast 25 procent av kvinnorna; vid medicinsk fakultet hade 84 procent av männen försvunnit men endast 58 procent av kvinnorna.
Andelen som lämnat universitetet betingas naturligtvis av vilka möjligheter som finns utanför universitetsvärlden. Det kan bero på att intressanta och lukrativa jobb erbjudits.
En faktor som inte hanteras är de senaste decenniernas jämställdhetspolitik, att en större andel män än kvinnor lämnar akademin kan vara en produkt av de politiska ansträngningarna att få en mer jämställd högskola.
Faktum kvarstår: 60 procent av studenterna är kvinnor, medan endast 18 procent av professorerna är kvinnor. Även om avhandlingen på ett övertygande sätt vederlägger teorin om ett svart hål som kvinnor försvinner ut ur systemet genom, ger den inga svar om varför andelen kvinnor minskar ju högre upp man kommer i den akademiska hierarkin.
Silander är ytterst försiktig i avhandlingen, uttalar sig i princip bara med visshet om sådant som statistiskt kan beläggas. Dock framgår att kvinnor avancerar långsammare än män, har en ”fördröjd karriär”, och att meriteringsprocesserna sannolikt innehåller kritiska faktorer.
Linnéuniversitetet kan sträcka på sig. Det är en viktig avhandling, som kommer att föranleda både omtänkande och nytänkande i jämställdhetsfrågan.
