Frihet bara på pappret

Alliansregeringen med folkpartiet i spetsen hade ambitionen att befria universiteten. Dessa var, hävdade de, politiserade. I denna anda inleddes ett utredningsarbete som skulle ge universiteten autonomi. De skulle råda över sig själva. Vara fria att kritiskt spegla samhällsutvecklingen. Forskningen skulle styras av inomvetenskapliga kriterier. Intentionerna var goda. Dessvärre har man misslyckats att omsätta dem till praktisk politik.
Utredningens huvudförslag avvisades. Istället för att satsa på självständiga lärosäten, satsade regeringen på avreglering. Istället för att reglera den akademiska republiken med lag och förordning har man underminerat den akademiska frihetens förutsättningar genom att ta bort fakultetsnämnderna ur högskoleförordningen. Samtidigt har regeringen behållit sin utnämningsmakt. Regeringen tillsätter fortfarande styrelsemajoriteten och rektor efter ”hörande” av personal och studenter. Rektor föreslår styrelseledamöterna och styrelsen föreslår vem som ska bli rektor i en besynnerlig rundgång.
Utbildningsdepartementet har aviserat att den nuvarande ordningen är oacceptabel, men har inte lyckats prestera något förslag. Förklaringen ligger delvis i bristande kompetens. Även om Jan Björklund nominellt är utbildningsminister så är det i praktiken statssekreteraren, en odisputerad universitetsdirektör, som fungerar som minister för universiteten och forskningen. Den ordning som nu införts har tydligt mer gemensamt med universitetsdirektörers våta drömmar än med självständiga lärosäten.

För de akademiska lärarna, för forskarna, riskerar friheten snarare att minska, eftersom universitetens centralförvaltningar svällt, blir allt mäktigare, och drar alltmer av resurserna samtidigt som de gör alltmer anspråk på att få styra och ställa utan att förslagen granskas kritiskt och besluten fattas i kollegiala organ. De mest framstående forskarna går i någon mening i exil, tack vare stora externa anslag. Universitet betraktas av dem närmast som ett hotell man tar in på med sina pengar och de skyr undan de gemensamma angelägenheterna.
Istället för att utnyttja det guldläge som faktiskt råder för att komma med förslag som skulle kunna stärka den akademiska självständigheten och vårda rättssäkerheten håller de akademiska rektorerna opportunistiskt tyst och dansar efter statssekreterarens pipa.
I dagsläget pågår utredningsarbeten vid de stora universiteten om vad avregleringen innebär. Utredningarna är initierade av rektorerna och tycks främst syfta till ytterligare centralisering, att universiteten ska styras ovanifrån, ”linjeorganisation” är ett favoritbegrepp snarare än akademi, kollegialt styre, argumentets primat, kritiskt eller rationellt tänkande. Många rektorer ser sig snarare som direktörer än som den främsta företrädaren för de akademiska lärarna och studenterna.
Problemet är att de är direktörer i företag utan marknad. Marknadens disciplinerande roll utövas i den akademiska världen, av det kritiska tänkandet av det systematiska ifrågasättandet och inte minst av att man oförväget utsätter alla förslag för kritik. Universitet styrs genom att man övertygar kollegor med argument.
nbsp;Även Uppsala universitet har tillsatt en utredning. Ett tjänstemannaförslag till centralisering underkändes av flertalet fakulteter i slutet på höstterminen. Det är oklart vilket problem den nya utredningen ska lösa. I någon mening har den börjat i fel ände. Dessvärre kommer utredningen troligen att känna sig pressad att komma med förslag, och riskerar att åstadkomma mer skada än nytta.

Det vore bättre om man vände på saken, och började från noll med att definiera vilka problem som ska lösas. Frågor som borde besvaras är hur ska konsistoriet utses? Hur får man bukt med centralisering och centralförvaltningens expansion? Hur får man väl underbyggda beslut? Hur åstadkommer man rättssäkerhet och ett klimat som främjar kritiskt tänkande och ifrågasättande? Borde vissa institutioner bli fakulteter? Finns det något behov av Carl Thams områdesbegrepp när anslaget kommer i en klump? Bör det finnas en ”konstitution” som kräver en omfattande beredning att ändra?
Dessa och andra centrala frågor borde utredas. Det är ett omfattande arbete, som inte låter sig hastas fram. Att få till stånd en bättre organisation tar sannolikt flera år.

nbsp;