Yttrandefriheten beskuren i Lund

Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap i Lund, en av den svenska statsvetenskapens främsta företrädare, har gett ut en ytterst intressant bok, ”Slutet på yttrandefriheten och demokratin?” (Carlssons 2012). Den lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram konsekvenserna av managerialismens intåg i den svenska förvaltningen, särskilt avseende universiteten. Hur behandlas den som påpekar att något är fel i organisationen?
En skandal vid Lunds universitet får tjäna som exempel. En pensionerad professor Arnason vänder sig till rektor när det visar sig att ett besparingsprogram vansköts. Prefekten har enligt vetenskapsrådets granskning svaga meriter, och ligger i riskzonen för att bli avskedad, men istället hotas personer som är mer meriterade med avsked.
I detta läge skriver Arnason till rektor och påpekar missförhållandena i besparingsprocessen – inte minst det olämpliga i att prefekten som själv ligger i riskzonen för avsked berett ärendet. Men istället för att granska sakinnehållet i Arnasons skrivelse överlämnar rektorn ärendet till dekanen, som varit ansvarig för processen. Dekanen svarar med att omedelbart sparka ut Arnason, vilken berövas sitt emeritusrum och alla andra resurser, trots att han är en av Lunds främsta biologer.
Arnason bannlyses från institutionen. Det påstås att han brutit mot påhittade etikettsregler, som närmast för tankarna till den demokratiska centralismen, och han utmålas som en rättshaverist som vållar den övriga personalen obehag. Upprörda biologiprofessorer kallar till stormöte, till stöd för Arnason, och vädjar till rektor att vidta rättelser. Här är det centralt att Arnason varken ägnat sig åt personangrepp eller uppträtt otrevligt mot personalen på institutionen. Han har bara begärt att rektor ska granska besparingsprogrammet eftersom det vanskötts.
Inget hjälper, Arnason slängs ut. Sensmoralen är att yttrandefriheten blivit starkt beskuren vid Lunds universitet. Det kan tilläggas att samma sak mycket väl skulle kunnat hända vid Uppsala universitet. Lundquist söker förklaringarna, och finner dem i en rad faktorer.
Lundquist konstaterar att jävsreglerna inte tas på allvar. Rimligen borde prefekten ha ansetts jävig och inte tillåtits hantera en process i vilken hon sannolikt skulle ha avskedats före dem som nu faktiskt sades upp. Likaså var det ett brott mot jävsreglerna att överlämna ärendet till dekanen, som var jävig i och med att han varit ansvarig för hanteringen i fakultetsnämnden. Rektor borde ha anordnat en oberoende granskning.

Problemet är dock djupare, och kan bindas ihop med hur statsförvaltningen förändrats, och övergått till att bli alltmer managerstyrd. Istället för att vårda sig om att argumentets primat ska råda, om att pröva frågor i sak, värnade rektor och dekanus befälslinjen. Lydnad och underdånighet sattes främst. När väl ett beslut fattats får det inte framföras kritik, även om denna är saklig och utomordentligt välgrundad, ty det anses illojalt. Yttrandefriheten försvinner således köksvägen.
Den som blir ”whistleblower” och påpekar att något är fel riskerar att råka utomordentligt illa ut, att bli stoppad i karriären och utsatt för allsköns personangrepp, mobbning, svartlistning, etcetera. Fallet Arnason är ingen bagatell, skriver Lundquist, den handlar om universitetets själ. I förlängningen handlar det om demokratins fortlevnad. När yttrandefriheten inte respekteras vid ett universitet respekteras den sannolikt inte heller någon annanstans.

Lundquist kommer med en rad förslag till hur yttrandefriheten kan stärkas, och försvåra för ledningen att göra livet omöjligt för den som påpekar fel och brister i verksamheten. Det skulle vara för långt att här redogöra för förslagen. Ett råd är dock särskilt viktigt för doktorander som är extra sårbara eftersom de är lägst i hierarkin.
När det råder missförhållanden, som bör påtalas, ska man inte agera ensam. Risken att problemen personifieras, att man anser att det är fel på den som klagar och mobbar ut denne, är överhängande. Istället bör man agera i grupp. Tala med kollegor och agera gemensamt. Bilda gärna en doktorandförening, vilket kan göras med blygsamma insatser. Det är nämligen mycket svårare att hävda att fem, sex personer lider av störd personlighet än att svartmåla och stöta ut en ensam person.

nbsp;