Mer forskning, men mindre frihet
Alla som följer svensk forskningspolitik såg med spänning fram mot att folkpartiet skulle befolka utbildningsdepartementet. Åren före 2006 års regeringsskifte hade partiet en radikal profil. Det ville avpolitisera universitetsstyrelserna. Universiteteten skulle bli självständiga. Det skulle satsas stort på forskning.
När det gäller den ekonomiska sidan av saken är det ingen tvekan om att alliansen hållit sina löften. Enligt färsk statistik från Universitetskanslersämbetet, avseende åren 2005-2011, om hur högskolans personal fördelar sin tid, har antalet utförda årsverken inom forskning ökat med 14 procent. Undervisningen inom forskarutbildningen har, från en låg nivå, ökat med 30 procent, och deltagandet i forskarutbildningskurser har ökat med 28 procent. Övriga arbetsuppgifter har växt 9 procent.
Det har alltså blivit mer tid för forskning. Något som dock måste anses oroande är att antalet årsverken inom undervisning på grundnivå och avancerad nivå står praktiskt taget still. De har under perioden ökat med endast 2 procent. Kortsiktigt kan det kanske framstå som en bra sak att forskningen sätts främst, men långsiktigt kan det bli förödande. En förslummad grundutbildning är en usel rekryteringsbas för framtidens forskare.
Får regeringen godkänt på forskningssatsningen kan man dessvärre konstatera att när det gäller hur universiteten styrs så blir det underkänt. Majoriteten i universitetsstyrelserna är fortfarande utsedd av regeringen. Rektorerna är fortfarande utsedda av regeringen, liksom nyckelpersoner i den apparat som fördelar forskningspengar. Avpolitiseringen har uteblivit.
Ett fundamentalt fel är att man inte låtit utreda hur universitet konstitueras. Kritiska frågor om hur man upprätthåller en sund verksamhet, rättssäkerhet, meritokrati, och incitamentsstrukturer som befrämjar forskning och undervisning, har inte ställts än mindre besvarats. Istället serveras diverse floskler utan verklighetsförankring. Självständigheten, friheten att utöva makt, har endast ökat för ledningen, för dem som utsetts av regeringen,.
Man kunde vänta sig mer av ett parti som letts av intellektuella stjärnor som Bertil Ohlin (‘nobelpristagare’ i ekonomi) och Gunnar Helén, ett parti som sannolikt har en högre koncentration docenter än något annat parti.
Förklaringen till misslyckandet kan troligen sökas i folkpartiledarnas bakgrund. Varken Leijonborg eller Björklund har läst vid något universitet. Leijonborg blev socionom på socialhögskolan. Björklunds akademiska utbildning består av Krigshögskolans högre kurs vid Infanteriets stridsskola, följt av Militärhögskolan.
Förr var linjeorganisationens främsta roll att rätta till tokiga beslut som fattats i lägre kollegiala organ, att upprätthålla rättssäkerhet. Regeringen värnade den akademiska republiken genom sin förordnings- och tillsynsmakt. Under Björklund har den akademiska friheten försvagats. De akademiskt valda beslutsorganen har rensats ut från högskoleförordningen. Linjeorganisation lånad från militären breder ut sig. Vad blir nästa reform? Mellan skål och vägg skämtas det om att prefekter ska bli fänrikar, dekaner majorer och rektor general
