Eftersmak av lögnaktighet och falskhet

Klassfesten
Regi/Manus: Måns Herngren Hannes Holm
Royal

Vantrivsel i välfärdsstat och småborgerlighet har länge varit ett kärt tema i populärfiktion. Ofta är det medelålders män som får representera denna leda. Kanske kan dessa skildringar (som ofta hävdats) ses som ett uttryck för en maskulinitet i kris. Förklaringen kan dock vara mer jordnära än så. Upphovsmännen bakom våra filmberättelser är ju ofta just mognande män (som herrar Holm/Herngren) som besitter en exklusiv rätt att omsätta sina egna erfarenheter och frustrationer i förtäckta biografiska omskrivningar.
Den krisande mannen har hur som helst blivit en kär kliché i de senaste årens svenska film. Här är det Björn Kjellman (i rollen som försäkringstjänstemannen Magnus) som börjat fundera över tillvarons återvändsgränd. Förlösningen (eller den potentiella lösningen) blir en återföreningsfest med klass 9 A. Det blir också ett dramaturgiskt tillfälle att låta Magnus konfronteras med sitt sextonåriga alter ego - pojken vars drömmar det är var mans förbannelse att svika.
Kollektiva återföreningar är alltid ett tacksamt tillfälle för filmmakare att frossa i nostalgi och klichéer. Så också här. Naturligtvis bjuds vi smakprov på såväl tidstypisk rekvisita (Magnus Uggla, David Bowie, Cat Stevens) som mer tidlösa arketyper - skolvärldens och ungdomstidens maktstrukturer och tillkortakommanden, som alltid tycks ack så svåra att frigöra sig från i sådana här berättelser.
Återföreningen är också - i mindre kollektiv tappning - den romantiska komedins käraste tema. Den heterosexuella romantiken manifesteras i ett åtskilt par som återförenas. Temat är en röd tråd som kan följas från Shakespeares sedeskomedier ända in i Nora Ephrons filmiska nittiotalsromantik. Magnus tonårsförälskelse Hillevi (Inday Ba) blir således en utopi att kontrastera slentrianens dystopi - det mogna villalivet med Lollo (en formidabelt spelande Cecilia Frode) - mot.
Visst skrattar man igenkännande på många ställen. Är det då verkligen oss själva vi känner igen? Eller ler vi åt genren och klichéerna; åt skådespelarna och typerna, som vi är så välbekanta med från andra filmer? Klassfesten blir en film som, trots sin förmenta nidbild av småborgerlighet och inskränkthet, lockar en kritisk åskådare att återuppväcka det högst utslitna ideologikritiska begreppet falskt medvetande. Ett begrepp som avser det illusoriska sätt på vilket den styrande klassens ideal omformas till dominerande föreställningar i ett samhälle.
De alternativ till idyllen som presenteras - bohemiskt torparliv eller mondän innerstadslya - har knappast mindre att göra med borgerligheten än villan i Nacka. Magnus löser en enkel biljett tillbaka till ungdomens kravlöshet. Till en infantil utopi där homosocial manlig gemenskap och het tonårssex kan samsas. I sitt underhållande flöde av träffande lustifikationer blir Klassfesten tyvärr en lite beklämmande film som lämnar efter sig en eftersmak av lögnaktighet och falskhet.