Bitvis skrämmande lekstuga fylld av klichéer

From hell
Regi: Allen Albert Hughes
Filmstaden
Betyg: 3

Bröderna Hughes skyr inga medel när det gäller att måla upp en välbekant urban fond till sin fiktionalisering av denne fruktade seriemördares verksamhet. Aldrig har väl gränderna varit så trånga, trashankarna så sjabbiga och Thamsen så mystisk dimmig som i From hell. Här finns också en lill-Sherlock - den excentriske och kontroversielle kriminalinspektören Abberline (Johnny Depp) som löser sina fall med hjälp av opiumrus och intuition.
Den litterära förlagan till From hell är en tecknad serie av Alan Moore. Det stiliserade formspråket i filmen förmedlar tydligt förlagans form. Bilderna är ofta schematiska och kulissartade. Persongalleriets gatflickor, brottslingar, poliser och ämbetsmän är lika stereotypa som miljöerna.
I denna klichéfyllda värld rullas en klassisk konspirationsintrig upp. Lösningen på detta ännu olösta kriminalfall blir i From hell inte bara en skildring av psykopati. De brutala morden på sex prostituerade kvinnor är också en del i en djävulsk plan med förgreningar i både rättsväsen och det brittiska kungahuset.
Det hade kunnat bli ytterst spännande och nervkittlande. Problemet är att bröderna Hughes är väl frikostiga med sina uttrycksmedel. Här finns få vilopunkter. Effekterna är grälla och genrereferenserna många. Här finns snutthrillerns omaka buddytema representerat i Depps tandem med den betydligt mer jordnära och robusta Robbie Coltrane. Här finns undergångsstämningarna från David Finchers dystopiska skräckvärld (Seven, The Game) som snarare för tankarna till en skrämmande framtid än till det förra sekelskiftet. David Lynch bissarerier är en annan given referenspunkt. Dels ser vi hans elefantman passera i vimlet för att sedan förevisas för en attraherad och skrämd åskådarskara; dels är Abberline uppenbart kalkerad från Dale Cooper, den lika excentriske utredaren i Twin Peaks.
Som om inte detta räckte låter man också alla dessa lekfulla hänvisningar och lån paras med ockulta stämningar. Frimurarordens roll i sammansvärjningen är visserligen inte mer långsökt än resten av konspirationsintrigen. De blodiga och mystiska ritualerna ger dock ett formelement för mycket att laborera med för åskådaren. Vad som kunde ha blivit en både suggestiv och vacker film blir nu mest en bitvis skrämmande lekstuga fylld av klichéer och intertextuella hänvisningar.