Trangeldrama mellan två psykopater och en ex-snut

Röd drake
Regi: Brett Ratner
Spegeln

Betyg: 3

Nu har Brett Ratner övertagit stafettpinnen från mer välkände Ridley Scott ( Hannibal , 2001), en stafettpinne som sedan succén När lammen tystnar kan stavas Anthony Hopkins. Man är nu inne på andra varvet. Redan 1986 blev trilogins första del, Röd drake , film, då i regi av Michael Mann under namnet Manhunter .

Jag minns Manhunter som en ganska avig thriller där det spekulativa innehållet i Harris berättelse var förvånansvärt nedtonat. I Röd drake är excesserna - bestialiska mord, gotisk skräck och framför allt. Anthony Hopkins utstuderade rollgestaltning - mer självklara som attraktioner.
Röd drake är samtidigt en företrädare för vad som på branschspråk ibland kallats långfilmsparadigmet. Något som innebär en i det närmaste institutionaliserad dramaturgi, där mer eller mindre överraskande vändningar placeras i ett förutbestämt mönster i förhållande till den klimax som utgör berättelsens epicentrum.

Innebär då detta högst rationella hantverk med nödvändighet spänning för åskådaren? Lyckas excesserna dölja berättandets mekanismer?
Det är svårt att finna en mer typisk psykopat än Hopkins lecterfigur. Redan den brittiska accenten, de exklusiva vanorna och den högkulturella polityren fjärmar honom från vardagens USA. Att denne bildade och högdragne snobb dessutom förvaras inlåst i ett gotiskt källarvalv understryker naturligtvis hans abnormitet. Samtidigt förkroppsligar han en mer komplex paradox hos filmpsykopaten - motsättningen mellan det rationella och det irrationella. Vetenskapsmannen Lecter har å ena sidan en högt utvecklad rationell ådra; samtidigt använder han sin intellektuella briljans till högst irrationella ändamål.

Polismakten är med sina traditionella metoder egentligen ingen värdig motståndare. För att stävja psykopaten krävs förmåga att leva sig in i det abnorma. I Röd drake är det FBI-agenten Will Graham (Edward Norton) som i filmens prolog lyckas fånga Lecter. Han lämnar därefter polisen men enrolleras igen när hans förmåga att tänka irrationellt behövs i jakten på en ny seriemördare - tandfén Mr D (spelad av Ralph Fiennes). Till sin hjälp tar han självaste Lecter.

Förnuftet står sig kort, trots allt. Röd drake utvecklas till ett triangeldrama där två psykopater och en solodribblande ex-snut är huvudaktörerna. Månne döljer sig här något av en övermänniskofilosofi. Trion kompletteras av ännu ett utanförskap när den blinda Beca (känsligt gestaltad av Emily Watson) lyckas komma nära Mr D. Den extraordinära erfarenheten framstår som oundgänglig i närmandet mot det irrationella.
Således förs i Röd drake på flera plan ett spel mellan det rationella och dess motpoler. Å ena sidan mellan berättandets hantverk och genrens excesser; å andra sidan mellan psykopatgenrens inneboende ambivalens inför normalitet och förnuft. Här är det framför allt på det dramaturgiska planet som förnuftet segrar. Huruvida detta också innebär att Röd drake segrar som film överlåter jag åt andra åskådare att bedöma.