Skamlöst billiga knep i en absurd förvecklingsspiral

The Life of David Gale
Regi: Alan Parker

Betyg 1 av 5

När filmen börjar får Bitsy Bloom (Kate Winslet), en ung stjärnreporter med skinn på näsan, erbjudande om göra en serie intervjuer med den morddömde David Gale (Kevin Spacey), inför hans nära förestående avrättning. David Gale var en framstående filosofiprofessor och en uppmärksammad dödstraffmotståndare innan han sju år tidigare dömdes för mordet på sin aktivistkollega. Gale har bedyrat sin oskuld alltsedan dess.

Merparten av filmen består av Gales återberättande av historien för den inledningsvis skeptiska Bitsy. Det tar inte lång tid innan den luttrade reportern, utan synbar anledning, sväljer hela historien med hull och hår och beslutar att undersöka fallet. En struktur med återblickar lämnar som bekant fritt spelrum för en opålitlig berättare och det är svårt att tänka sig någon mer benägen att tala i egen sak än en dödsdömd. När Spacey dessutom återanvänder finter han brukade som den slingrige Verbal Kint i De misstänkta, så har även den mest oerfarne åskådaren hunnit steget före Bitsy. Hennes förtroendekapital hos publiken fortsätter att sina hela vägen till slutet och om någon mot förmodan skulle halka efter så är Gales historia pepprad med ledtrådar som bara Bitsy kan missa.

Kevin Spaceys förmåga att glida mellan känslomässig uppriktighet och sardonisk distans har räddat hans heder i flera misslyckade filmer, nu senast i Skicka vidare. Här är han bara bra i när han repriserar sina tidigare och bättre rolltolkningar. När han försöker sig på något nytt känns han betydligt fladdrigare, i synnerhet i de scener när han ska föreställa hypersympatisk far eller beläst fyllo. Kate Winslet har så fullt sjå med att få styrsel på Bitsys amerikanska dialekt att hon inte tycks märka att det mesta som kommer ur hennes mun är rena stolligheter. Hon ska dock inte ensam lastas för att Bitsy framställs som ett spån, med en skrattretande utveckling från tuff journalist till skärrad och rödgråtet våp.

Den största syndaren i den här bildmässigt säkra filmen är manusförfattaren Charles Randolph. Som f d universitetslärare i filosofi har han velat krydda dialogen med akademiska klyftigheter men det tjänar bara till att lyfta fram det rent korkade handlag han har med manusets övriga element.

För om spänningsmomenten och personskildringen i filmen är illa hanterade så är behandlingen av ämnet snäppet värre. Filmen försöker hamra in sitt budskap med en aldrig sinande arsenal av skamlöst billiga knep och en absurd förvecklingsspiral som slår knut på sig själv. Den kringår sin egenhändigt snickrade logik så till den milda grad att det gränsar till självmotsägelse. Vad som återstår är en löjeväckande skildring av dödsstraffsmotståndare som destruktiva fanatiker i en film med unken eftersmak.