Triumfartad uppföljare

Kill Bill Vol. 2
Regi: Quentin Tarantino
4/5
Premiär på Royal 23 april

Som bränsle till våldshämndens motor tjänade den brutala öppningen sitt syfte väl. Den enkla intrigen var tillräcklig drivkraft för att bära Uma Thurmans samurajsvärdsvingande hämnare förbi (och igenom) otaliga kombatanter ända in i halvtid. Men för all dess våldsakrobatiska spänstighet och cineastiska ekvilibrism så var filmen betydligt tunnare än Tarantinos tidigare Pulp Fiction och Jackie Brown, så inför den andra delen fanns ett tydligt behov av både kontext och subtext. Kill Bill Vol. 2 överraskar med sitt sätt att svara mot detta önskemål.
Även fortsättningsvis får vi följa den förorättade yrkesmördaren, The Bride kallad, på hennes vidare färd mot sitt slutgiltiga mål att avliva sin tidigare mentor och partner. Så långt är överraskningarna ringa. Men det är inte lika väntat att man redan i inledningen skulle få stifta närmare bekanskap med denne Bill, som hade en betydande men ansiktslös närvaro i första filmen. Skådeplatsen är en liten träkyrka vid den dammiga ökenväg där ödet hinner ifatt bröllopssällskapet. Innan Bill träder in i bild ljuder flöjttoner genom det vindpinade lanskapet.
Referenserna till västernklassiker är välfunna, men det är inte nödvändigt att vara bekant med vare sig Sergio Leone eller John Ford för att känna den laddade stämningen. Den påtagliga känslan av nära förestående hot löper sedan genom hela filmen och bara tar avbrott när våldet bryter ut i filmens få men inspirerade sammandrabbningar. I jämförelse med den första delens väloljade slagsmålsmaskin så handlar det här mer om det dröjsamma förebådandet av våld än själva blodkaskaderna och knytnävekärvarna.
Nog för att filmen bitvis är oerhört brutal. Bill måste ju dödas men först ska resten av The Deadly Viper Assassination Squad röjas ur vägen. Näste man till rakning spelas av den sevärt släpige Michael Madsen som om hans sadistiske rollfigur Mr Blonde från Tarantinos debutfilm De hänsynslösa gått under jorden som alkoholiserad trailerslusk i tio år. Men när The Bride knackar på husvagnen så blixtrar han till igen. Även den enögda yrkesmördaren Elle Driver från volym 1 kommer på återbesök. Redan där var det underhållande att se den vanligtvis så våpiga Darryl Hannah använda sin stålblå blick till något mer försåtligt än det söta ögonfransfladder hon byggt sin karriär på. Här kommer både hennes kvarvarande öga och händer och fötter väl till pass i en synnerligen pulshöjande konfrontation.

Tarantino hindrar denna våldsfärd från att bli tradig genom krydda anrättningen med ojämförlig stilistisk uppfinningsrikedom. Blixtsnabbt hämtas inspiration från populärkultur från vitt skilda platser och tidsåldrar för att filtreras genom hans lekfulla temperament. Hur som helst är källhärledning är egentligen strunt samma när Tarantino på ett så lustfyllt sätt gör ingredienserna till sina. Det är fullständigt logiskt att han i Kill Bill inleder ett musikaliskt samarbete med RZA, en av hiphopens främsta eklektiker. Musikaliskt är dock volym 2 oväntat nedtonad. Västernestetiken anmodar ett sobrare blandband men den lågmälda återanvändningen av Ennio Morricone är minst lika smart som Tarantinos sedvanliga potpurri.
De största överraskningarna sparar Tarantino tills Bill träder in i handlingen igen. Inte minst har tematiken, som faktiskt fanns där redan tidigare, nästan omärkligt fördjupats. Mot slutet står det klart att Tarantino låtit sig inspirerats av inte bara italiensk och amerikansk västernfilm utan att man till samlingen inspirationskällor även kan foga gråtmild femtiotalsmelodram. Det går igen som tydligast i utvecklingen avThe Bride. Hon går från att närmast vara en abstraktion som den första filmens hämndglödgade samurajamazon till ett kvinnoöde som faktiskt berör. Uma Thurman har gett sig in i rollen med imponerande hängivenhet och det är bara att konstatera att hon visar en bredd och en intensitet isom inte som inte många skådespelerskor skulle kunna erbjuda. Även David Carradine gör ett komplext porträtt av Bill. I en självlysande insats lyckas han få den motbjudande mördaren att vara både rörande och sympatisk. Det är kanske inte Scener ur ett äktenskap precis, men med Kill Bill har Tarantino gjort sin variant på skilsmässofilm.
När man ser hur hans estetiska strategier faller på plats i Kill Bill Vol.2 och hur den första filmens strukturella obalans övergår i harmoni så är det svårt att erkänna några argument mot Tarantinos våldsamma lekstuga. Tarantino må sampla filmhistoriens undervegetation mer än någonsin i de bägge delarna av Kill Bill men det är tydligt att det är helheten som är den verkliga triumfen.