Förbryllande och oupphörligt fascinerande
Regi: Charlie Kaufman
Netflix
När vårt sekel var alldeles ungt låg Charlie Kaufman bakom manuskripten till några av den tidens allra smartaste och mest egensinniga filmer. I huvudet på John Malkovich, Human Nature och Eternal Sunshine on the Spotless Mind var alla regisserade av profilstarka iscensättare som Spike Jonze eller Michel Gondry, men de kom lika mycket att kopplas till tilltalet från författaren. Kaufmans besatthet av identitet och minne präglade filmerna, vars berättelser oftast lyckades skruva sig runt åskådarens förväntningar på logik och genrekonventioner. Han regidebuterade 2008 med storslagna Synecdoche New York, om en teaterregissör som återskapar en replik av Manhattanliv i en industribyggnad och låter iscensättningen leva sitt eget liv.
I Kaufmans nya film I’m Thinking of Ending Things, som producerats för att streamas på Netflix, är tilltalet mer återhållet. Detta är bitvis närmast ett kammarspel som till stor del utspelas i framsätet på en bil på väg genom ett snöigt mellanvästern. De två personerna i bilen är Jake (Jesse Plemons) och hans flickvän (Jessie Buckley), vars verkliga namn åskådaren hålls i osäkerhet om. Kanske heter hon Lucy, kanske Louisa – eller är det Ames som är hennes namn?
Denna osäkerhet är symptomatisk för filmen. Resan går till Jakes föräldrar som bor på en bondgård utanför den stad där de två unga bor och (kanske) studerar. Lucy – om vi kallar henne så – är inte alls säker på att hon verkligen vill leva med mannen som sitter bredvid. Hennes inre monolog dominerar inledningsvis ljudspåret, och i det mantra som upprepas återklingar filmens titel. Hon tänker alltid på att avsluta saker, däribland förhållandet med Jake.
Vid sidan av Jessie Buckleys hypnotiska röst hör vi parets trevande konversation. Samtidigt undrar vi förstås vilken slags film vi ser. Är det ett relationsdrama, eller en skruvad komedi? Väl framme hos Jakes föräldrar glider förväntningarna över mot gotisk skräck, här finns källardörren med mystiska brytmärken och (förstås) den galna kvinnan på vinden. Snart trotsar Kaufmans berättande dock all rumslig och temporal logik och även leken med genrekonventioner framstår som en dimridå. Interfolierat med parets resa ser vi en åldrig vaktmästare städa inne i ett gigantisk skolkomplex. Vem är han?
"Kaufman har dock gjort berättelsen till sin och med den som grund lagt ett förbryllande pussel vars berättarmässiga gåtor vävs in i ett suggestivt tillstånd av förgänglighet och bottenlös sorg."
Kaufmans rollgestalter är ofta upplösta karaktärer vars minnen och medvetanden flyter samman. Så är det också i I’m Thinking of Ending Things. Under de dryga två timmar filmen varar blir de två huvudpersonernas identiteter allt mer diffusa. Deras trevande samtal kommer successivt att i allt högre grad kretsa kring konst och existentiella frågor, men de långa diskussionerna om ämnen som John Cassavetes sjuttiotalsfilmer eller romantisk poesi ger knappast karaktärerna stadga.
Filmen bygger på en roman av den kanadensiske författaren Iain Reid med samma namn som filmen. Kaufman har dock gjort berättelsen till sin och med den som grund lagt ett förbryllande pussel vars berättarmässiga gåtor vävs in i ett suggestivt tillstånd av förgänglighet och bottenlös sorg. Det är kanske inte så roligt – särskilt sett mot Kaufmans tidiga surrealistiska hejdlösheter – men oupphörligt fascinerande.
