Onödigt lättsam
Regi: Aaron Sorkin
Netflix
Året 1968 hade redan varit våldsamt i USA. Sedan några år drevs ett krig i Vietnam som många såg som orättfärdigt och landet skakades också av politiska attentat. Under våren hade medborgarrättsledaren Martin Luther King skjutits. Några månader senare mördades också Robert F Kennedy, presumtiv presidentkandidat för demokraterna. När samma parti höll sitt partikonvent i Chicago i slutet av sommaren kom massiva protester mot Vietnamkriget att fylla stadens gator.
Aaron Sorkins film The Trial of the Chicago 7 handlar inte så mycket om demonstrationerna och de våldsamma händelserna som tog plats i Chicago. I stället står det rättsliga efterspelet i fokus. Sju politiska ledare ställdes ett år efter demonstrationerna inför rätta av federal domstol för konspiration och upplopp. De representerade olika grupperingar i motståndet. Där fanns skarpa akademiska debattörer, men också representanter för tidens mer lössläppta och anarkiska hippierörelse. En av de anklagade var en pacifistisk scoutledare i medelåldern, och åklagarsidan ville också låta Bobby Seale, en av medborgarrättsrörelsen de svarta pantrarnas ledare, omfattas av åtalet.
"Som rättegångsfilm är The Trial of the Chicago 7 ingen nagelbitare och som politisk idéfilm (om någon nu önskat en sådan) är den platt."
Det visade sig att Seale knappt varit på plats under upploppen, han avfördes efter en tid från rättegången. De andra aktivisterna grillades dock i ett halvår innan domen föll. Det är denna process som Sorkin gestaltar. Häri tar han inte bara avstamp i sin vana vid rättegångsgenren (se exempelvis A Few Good Men) eller smarta manus om politiska intriger (Vita huset), utan också en rad fantastiska skådespelare. I rollen som den legendariske studentledaren Tom Hayden ser vi Eddie Reddmayne, medan Sacha Baron Cohen gestaltar lika ikoniske flower-power aktivisten Abbie Hoffman.
Med sådana förutsättningar blir det inte tråkigt. Snarare är marken väl krattad för träffande one-liners och smart dialog. Men med nackdelen att alla dessa smarta repliker, och den lätta hand med vilken Sorkin berättar den intrikata storyn om hur den nye republikanske justitieminister som president Nixon nyss tillsatt vill ha syndabockar i vänsterrörelsen, gör detta till en onödigt lättsam historia. Som rättegångsfilm är The Trial of the Chicago 7 ingen nagelbitare och som politisk idéfilm (om någon nu önskat en sådan) är den platt. Sorkins retoriska modus präglas av ironi snarare än av patos, och filmen har sina främsta kvaliteter i hantverket.
Det passerade laddas alltid i någon mån med nuet. På så sätt bär en film om historiska förhållanden alltid spår av den tid den produceras i. Det kan handla om medvetna strategier för att påverka och lägga det förflutna till rätta, men också om mer generella kulturella strömningar som ges uttryck. The Trial of the Chicago 7 är ingen propagandafilm. Visst finns här en helt adekvat vurm för liberala och demokratiska värden, men samtidigt också en ofokuserad flirt med 2010-talets aktivism. Men det är en hållningslös flirt, som inte heller vill tappa alla patriotiska poänger om amerikansk frihetsideal som finns att vinna i historien. Till slut tycks också frågan om Vietnam främst handla om att unga amerikaner dog i onödan, inte om det berättigade i att driva ett krig eller om hur den amerikanska krigföringen drabbade den sydostasiatiska befolkningen.
Är du filmsugen men saknar inspiration? Här hittar du fler recensioner av Per Vesterlund!
