Paycheck en bitvis njutbar film
The Human Stain
Regi: Robert Benton
Betyg: 3/5
Paycheck
Regi: John Woo
Betyg: 3/5
Filmatiseringen av Philip Roths roman The Human Stain passerade biograferna ganska obemärkt i vintras. Berättelsen om den åldrande litteraturprofessorn Coleman Silks (spelad av Anthony Hopkins) dilemman avslutade häromåret Roths trilogi om trauman och konflikter i det amerikanska samhället.
Silk är en klassisk judisk intellektuell. Han är en driftig och omstridd dekanus på ett litet välskött östkustuniversitet. En dag kommer smällen - han benämner två frånvarande studenter som spooks med avseende på deras osynlighet. Studenterna visar sig vara afroamerikaner, och då begreppet spook är ett (låt vara daterat) rasistiskt tillmäle närmar sig Silks dagar som akademisk potentat sitt slut.
Nu rasar hans tillvaro samman. Hans hustru dör i en hjärtattack, hans vänner vänder honom ryggen och han blir utsatt för förtalskampanjer av forna kolleger. Hans stöd i livet blir nu den enstörige författaren Nathan Zuckerman (Gary Sinise) - Philip Roths ständige alter ego - som också tjänstgör som berättare. Dessutom möter han kärleken i den betydligt yngre städerskan Faunia (Nicole Kidman), vars svartsjuke ex-make Les (Ed Harris) dock blir ännu ett orosmoment i tillvaron.
Robert Benton gör alltid vårdade filmer. Så också här. Detta är i någon mening den typiska amerikanska östkustfilmen. Akademiker, Volvobilar, sekelskiftesvillor och ypperliga aktörer - vad mer kan man önska? Inte så mycket egentligen. Det enda problemet jag upplever med The Human Stain är att Philip Roths distanserade och sakliga skrönor inte riktigt passar Bentons kynne som regissör. För mannen bakom Kramer mot Kramer är det naturligtvis svårt att berätta en historia om passion och sorg utan att tillvarata de eventuella sentimentala poänger som kan dölja sig däri.
Nej, berättelsen om Coleman Silk är kanske inte det storslagna amerikanska epos som Benton vill göra det till. Om inte så lite av Roths satiriska samhällsanalys försvinner i denna filmatisering, så tillför dock samtidigt det ibland melodramatiska formspråket en dimension av känslosamhet. Sammantaget är The Human Stain en riktigt njutbar film.
Om The Human Stain är östkust är John Woos senaste actionspektakel Paycheck tveklöst västkust. Inte då med avseende på specifikt geografiska markörer. Berättelsen om frilansande dataingenjören Michael Jennings (Ben Affleck) våndor i en inte alltför avlägsen framtid kunde nog ha utspelat sig var som helst. Det är just detta traditionsbefriade och centrumfria urbana högteknologiska landskap som för tankarna till filmindustrins kaliforniska moderjord.
Traditionslösheten tematiseras också högst påtagligt i denna berättelse. Jennings är specialiserad på att knäcka komplicerade digitala konstruktioner. Efter varje uppdrag raderas hans närminne så att han inte ska kunna sprida sina upptäckter till konkurrenter. En dag får han ett ovanligt lukrativt och känsligt uppdrag, den enda haken är att de sedvanliga åtta veckorna av total minnesbefriad alienering nu ska utökas till tre år.
Att detta är ett problematiskt projekt blir både rollfigur och åskådare snart medvetna om. Genom ett snabbt klipp förflyttas vi tre år framåt i tiden och får tillsammans med vår hjälte bena ut vad som egentligen passerat under denna inte föraktliga tidsrymd. Att Jennings upplevt omvälvande händelser av såväl privat som professionell natur står snart klart. I par med den vackra kollegan Rachel (Uma Thurman) utmanar han FBI och datakoncernen som anställt honom för att rädda kärlek, världsfred och mänsklighet.
Här möts cybermystik och mardrömsstämning á la Hitchcock i en actionbemängd soppa som, om man vore elak, skulle kunna kallas Memento-light. Det som ändå gör Paycheck bitvis njutbar är det driv som Woo griper sig an slagsmålsscener och biljakter med. Här finns mitt i alla fånigheter ett cinematiskt kynne och berättarmässigt driv som platt dialog och osannolik story inte ruckar på.
