Dubbla tidsresor ger krångligt skal

Dålig uppfostran
Regi: Pedro Almodóvar
Royal

När Enrique börjar läsa manuset får vi åskådare följa med tillbaka i tiden. Manuset berättar en historia om när Zahara, Ignatios kvinnliga alter ego, hämnas övergreppen som en av skolans lärare, fader Manolo, utsatte Ignatio för. Zahara lämnar ett manus till Manolo som handlar om tiden på skolan och kräver en miljon pesetas för att inte offentliggöra det. Tillsammans med Manolo får vi i Zaharas manus följa med på ytterligare en resa bakåt i tiden.

Genom tillbakablickar i de två manuskripten och berättelsen i filmens nutid får vi successivt veta mer om de båda männen och deras förflutna. Almodóvar försöker sig på ett formexperiment som kräver stor precision och exakthet. Han lyckas dock inte helt - formen tar över och lägger sig som ett täcke över en annars fin och intresseväckande historia. Det är metastrukturen som är det stora problemet och som gör att Almodóvar tappar bort det han vill berätta. Man hinner aldrig få den rätta känslan för händelseförloppet, utan tänker mer på hur det förhåller sig i relationen mellan de olika manuskripten.

Filmen tar till slut fart när Enrique märker att allt inte står helt rätt till. Redan när han för första gången återser Ignatio märker han att något inte är som vanligt. Det dröjer inte länge förrän Enrique börjar forska i bakgrunden till det manus han fått och inser snart att det helt fiktiva i handlingen inte är så långt ifrån verkligheten.

Det är här, i spelet mellan fiktion och verklighet, som filmen har sina största förtjänster. Men det räcker inte för en hel film. Almodóvars filmskapande har alltid handlat om stormande och passionerade känslor, och den här filmen är inget undantag. Det är en fantastisk och på samma gång sorglig kärlekshistoria som döljer sig bakom ett skal av ett i onödan krångligt berättande. Någonstans i alla tidsplan tappas det viktigaste bort. I Almodóvars två senaste filmer Tala med henne och Allt om min mamma släpper han in åskådaren och man närmast tvingas känna med protagonisterna.

I Dålig uppfostran får vi aldrig riktigt komma huvudpersonerna in på livet. Det hjälper inte att Almodóvar försöker gestalta passionen männen emellan genom att på ett inte sällan övertydligt sätt visa dess blickar riktade mot varandras nakna kroppar och här och var stoppa in en sexscen. Man måste känna något för karaktärerna också.
Dålig uppfostran blir inte mer än ett halvlyckat försök att leka med formen, som distanserar i stället för att lyfta fram den intressanta historien som finns under ytan. Dock lyckas tillräckligt mycket sippra igenom för att göra filmen spännande och faktiskt till och från ganska underhållande.