Bridget Jones som karikatyr i film nummer två

På spaning med Bridget Jones
Regi: Beeban Kidron
Premiär på Royal 19 november
Betyg: 2/5

Hur mycket man uppskattar filmatiseringen av Helen Fieldings andra roman om Bridget Jones hänger mycket på hur kärt man tycker detta återseende är. Tydligt är att det har funnits väldigt lite vilja hos den färska regissören Kidron och hennes fyra manusförfattare (däribland Fielding själv och den romantiska komedins brittiske nestor, Richard Curtis) att förnya eller att utveckla personteckningen. Av naturliga skäl fungerar det bäst med den oförbätterlige Daniel Cleaver och en välsmord Hugh Grant förvaltar materialet på ett oklanderligt vis. Det är de få stunder han är i blickfånget som filmen har sina rappaste ögonblick. Colin Firth har ännu mindre att göra än senast och går mest omkring med en intensivt inbunden min. Otillgängligheten tolkas svårligen som charm, det hela ser bara ohälsosamt ut. Eftersom dessa två manstyper redan var schematiska i Bridget Jones dagbok så går det väl an att man fortsätter att odla deras platthet även här. Däremot är denna slapphet förödande för skildringen av Bridget Jones själv.

I den första filmen kändes Bridget som en trovärdig personlighet - här är hon en karikatyr. Det är inte bara Renée Zellwegers fel. Hon gör ju sitt för att återupprepa allt, från viktökningen och den brittiska accenten till de tårögda minerna, även om allt känns aningen mer mekaniskt den här gången.

Tidigare gick det att identifiera sig med hennes osäkerhet och tafatthet, i På spaning med Bridget Jones är hennes kortsiktiga taktlöshet och klumpiga avundsjuka så överdriven att den varken väcker sympati eller förståelse. Det är ett typiskt uppföljarmisstag att betona fel egenskaper hos en karaktär och förlita sig helt på att publikens nostalgiska behov ska göra jobbet. Kidron och manusförfattarna har också valt att vrida humorn så långt bortom igenkänning att det mestadels övergår i fantasilös pinsamhetshumor med låg sannolikhetsfaktor. Det är tyvärr inte bara den omotiverade skidsemestern som för tankarna till Lasse Åberg. Bridget gör ett fallskärmsreportage och landar i grisbajs Hej Bridget ramlar från taket när hon spionerar på Darcy Hopp Bridget hamnar i thailändskt fängelse Skoj Just det sista lågvattenmärket är fullständigt omdömeslöst och man förundras över hur någon kunde tycka att det var en bra idé att låta Bridget instruera thailändska gatflickor i hur man sjunger Madonnas Like a Virgin.

Men så känns det mesta med På spaning med Bridget Jones ganska desperat och forcerat. Målmedvetet betar man av den första filmens höjdpunkter i förhoppning om att infria publikens förväntningar, men man bemödar sig inte med att i onödan tänka ut minsta variation på temat. Funkade det med taffligt handgemäng mellan Darcy och Cleaver en gång så håller det väl för en andra vända? Annars kan man ju för säkerhets skull klämma in nära nog varenda smörig kärlekslåt som legat på topplistan sedan åttiotalet. Allt för att överutnyttja alla upptänkliga genvägar till romantisk nostalgi.

Det mest påfrestande är inte den krystade manipulationen utan det godtyckliga slarv som används som övergripande princip. Bridget Jones dagbok var i sina bästa stunder en insiktsfull och träffande romantisk komedi. På spaning med Bridget Jones är lika korkad och omöjlig att älska som Bridget själv tror sig vara. Det enda minnesvärda är det vi redan minns från den första filmen.