I Falla vackert sätts klichéer in i oväntade sammanhang

Falla vackert
Regi: Lena Hanno Clyne
Filmstaden

Att skärskåda småborgerlighet genom att placera en främmande kropp i en sluten struktur är ett beprövat knep. Pasolini gjorde det i Teorema, Stig Larsson gjorde det i Ängel, och går vi till Hollywood har vi filmer som På luffen i Beverly Hills. Ofta är det en familj - en medvetet eller omedvetet missnöjd kärnfamilj - som får utsättas för detta dramaturgiska experiment.

I Falla vackert ligger missnöjet och ledan helt klart på ytplanet. SE-banken har mage att kräva in räntor och amorteringar på villalånet. Pappa (Jakob Nordensson) - som är skådespelare - har gått arbetslös sedan Rederiet lades ned. Mamma (Malena Engström) har för länge sedan gett upp konsten och jobbar nu på ett äldreboende. De tre barnen sköter sig själva under ledning av storasyster - sextonåriga Ninni (Leyla Belle Drake) som är präktigheten själv. Allt är tråkigt. Konsumtion, sexliv och socialt umgänge går på tomgång. Till och med vädret är dåligt.
Då kommer Ramon (Simon Menes) in i bilden. Han är colombiansk gerillakrigare på flykt. På självaste midsommarafton kliver han in i den sörmländska idyllen. Han får lära sig ord som lagom, blir bjuden på sill och bjuder själv på marijuana. Allt är upplagt för kulturkrock av plattaste slag. Då kommer smällen: han föreslår att familjen ska lösa sina ekonomiska problem medelst bankrån.

Nu väntar man sig en kuppfilm av åttiotalssnitt. Den bitvis rätt komiska tonen annonserar: ovana brottslingar misslyckas (eller lyckas) med osannolik stöt. Så sker visserligen, men tonen drar nu snarast åt det lågmält realistiska, och det bedagade skådespelarparets rånarkarriär kommer i skymundan av Ninnis sexuella uppvaknande. Efter att ha lockat mamma till nattlig strippshow överförs nämligen Ramons amorösa intresse på familjens tonårsdotter.

Jag kan tänka mig att de tvära kasten i denna berättelse tilltalat någon av Filminstitutets manusfixerade konsulenter. Här sätts klichéer in i oväntade sammanhang. Här finns kärlek, humor, kriminalitet och socialrealism. Problemet är dels att de olika byggstenarna inte smälter samman till en fungerande helhet; dels att stereotyperna övermannar de realistiska ambitionerna på de plumpaste sätt.

Det som behövs för att sätta sprätt på en nerkörd svenssonfamilj är en fräsch och viril latin-lover som förmår hantera fallos - både i bokstavlig och i överförd bemärkelse. Ja, så nattståndet kan det tydligen bli i den svenska filmvärlden ibland. Mamma blir stolt över en man som kallar den kvinnliga banktjänstemannen för jävla fitta och tycker att det är kuk när samme äkta make rånar banker. Den till en början så lillgammalt beskäftiga (och faktiskt sympatiska), kallsinniga dottern väcks sexuellt av mammas älskare. Även om hennes insteg i det vuxna kärlekslivet sker högst motvilligt ska det hela nog föreställa en lycklig romantisk utveckling. Jag misstänker (hoppas) att Hanno Clyne i sin film velat problematisera såväl könsidentitet som kvinnliga sexualitet. Att komma fram till att saker och ting kanske inte är så enkla som de verkar. Problemet är bara att de på det här sättet framstår som ännu enklare. Framför allt drabbar stereotypiseringen männen. Här finns två alternativ: handlingskraftig sydlänning med machoideal och en pappa som kände Victor Jara (eller var de Che Guevara?), eller folkhemsk velpelle som tvekar inför att använda skjutvapen.

Det finns dock saker som uppväger. Dels framskymtar mitt i all schabloniserande och osmaklig sörja en ärlig önskan att göra en annorlunda svensk film. Om leken med genus och etnicitet inte håller måttet fungerar generationsomkastningarna bättre. Framställningen av sjuttiotalets radikala frifräsare är obarmhärtig. Här har vi en infantiliserad föräldrageneration som är yngre än sina barn. Främst vilar denna tematik i filmens stora behållning: Leyla Belle Drake som gör en (efter omständigheterna) magnifik gestaltning av den utnyttjade storasystern. Slutligen bör väl formspråket nämnas - leken med frysta bildrutor och inklippta homevideos blir ibland påfrestande, men här ryms också fantasi och stilkänsla.