Vackert och fantasifullt när inre värdar gungar

Garden State
Regi: Zach Braff
Visas på Royal
Betyg: 4/5

Under senare tid har New Jersey också blivit den lågmält skruvade komikens hemvist. Plötsligt är denna avkrok faktiskt platsen där allt kan hända - om man med allt menar det osannolika, det som inte ryms i de högst sannolika mål som Hollywoods genrer normalt låter sina karaktärer sträva efter. Andrew Largeman (Zach Braff), hjälten i Garden State, lämnar just Hollywood för att begrava sin mamma hemma i New Jersey. Efter ett antal års harvande i drömfabrikens bakvatten - med rollen som efterbliven kvartsback i en såpa om ett fotbollslag som främsta merit - får han nu uppbära rollen av den hemvändande stjärnan.

En mindre självhävdande stjärna får man dock leta efter. Sedan tioårsåldern har Andrew pumpats full med diverse psykofarmaka av sin far psykiatrikern. Följden har blivit en avtrubbning utan like. För Andrew ter sig tillvaron som ett dimmigt töcken. Efter att ha lämnat sitt fullproppade medicinskåp hemma i Los Angeles intakt, blir resan till moderns begravning en vändpunkt.

Detta är nu inte bara medicinfrihetens frukt. Hemma i New Jersey möter han också kärleken, i form av excentriska och söta Samantha (Natalie Portman). Genom henne börjar han så smått finna både sig själv och världen igen. Vi följer paret under några i dramaturgisk bemärkelse tämligen händelselösa dagar. Precis som i Lost in Translation är det inre världar som sätts i gungning. Den yttre världen är lika fantastisk, solkig, tråkig och bisarr som den alltid varit - det är bara det att Andrew plötsligt upptäcker den.

Off-beat - så skulle Garden States estetiska måtto kunna lyda. Dels med avseende på den sociala miljön med dess osannolikt loja och passiva uppsättning rollfigurer; dels med avseende på de populärkulturella referenserna. Här är det artister som Nick Drake och Simon Garfunkel som sätter tonläget. Spröd folkrock och höstligt vackra bilder från en sömnig landsortshåla - kan independentestetiken få ett mer kongenialt uttryck. Själva berättandet följer samma devis - här är de Hollywoodska berättelsestrukturerna väl dolda, inga övertydliga vändningar och iögonenfallande klimax här inte.

Men, man ska inte låta lura sig. Under den nedtonade ytan finns naturligtvis samma vågdalsstruktur som i vilken rom-kom som helst. Inte minst slutscenen visar hur Braff ger sin tribut till genrekonventionerna. Dessutom finns tydliga referenser bakåt i filmhistorien. Garden State är inget annat än en Mandomsprovet för 2000-talet. Här finns i Zach Braffs blick samma nollställdhet som Dustin Hoffmans en gång i tiden fångade en hel generation med. Här finns samma uppror mot en äldre generation - låt vara med en ny ironisk touch. Här finns också samma nedtonade stil som Newells film från 1967 - låt vara som ett historiskt stilkoncept att plocka fram ur garderoben, inte som nydanande filmestetik.

Raymond Maria för filmduken - så skulle man kunna benämna Garden State, om man vill vara elak. Nu är det dock lite svårt att vara elak mot en sådan charmig film som denna. Braff har skapat en i många stycken högst njutbar film. Om humorn ibland blir påfrestande i sitt sökande efter det skruvade uppvägs detta av de vackra och fantasifulla bilderna, och framför allt i skådespelarinsatserna. Zach Braff själv fyller nästan upp den mantel han på eget bevåg plockat upp efter Dustin Hoffman, medan Natalie Portman med små medel lyckas skapa en högst egenartad symbios mellan Julia Roberts och Grynet.