Miljonärsporträtt som lyfter

Aviator
Regi: Martin Scorsese
Royal
Betyg: 4/5

Under 1930-talet utvecklades den biografiska filmen (s k bio-pics) till en ledande genre i Hollywood. Att berätta om stora (amerikanska) män i den episka krönikefilmens form blev ett framgångskoncept som kom att överleva. Med tiden har de filmiska levnadsteckningarna kanske tenderat att bli mer och mer problematiserande. Storslagen panegyrik har trängts undan av visualiserade kritiska biografier. Den klassiska modellfilmen när det gäller att med kritisk udd skildra excentriska och maktfullkomliga amerikanska miljonärer är Citizen Kane. Filmen där Orson Welles i sin förtäckta skildring av tidningskungen Hearst konstruerade sin huvudpersons girighet och själsnöd som en gåta med en (psykoanalytisk/biografisk) lösning.

Martin Scorseses delvis patologiserande skildring av den excentriske miljonären Howard Hughes liv, Aviator, är varken psykologiserad eller förklarande i samma utsträckning. Howard Hughes liv beskriver en högst originell bana. Som arvinge till en oljemiljonär valde han att fly Texas och satsa sina slantar på flygning och filmproduktion. Tiden var 20-tal och den unge Hughes val av livsbana framstod för samtiden som tämligen irrationellt. Den omsusade filmdebuten Hells Angels, en mastodontfilm om första världskrigets flygstrider, blev dock en succé efter premiären 1930. Under 30-talet fortsatte Hughes film- och flygframgångar med bl a gangsterfilmen Scarface, ett otal flygrekord som pilot, revolutionerande flygplanskonstruktioner och utveckling av trafikflygbolaget TWA.

Så långt skulle Hughes liv säkert kunna skrivas in i en attraktiv och skönmålande hjältesaga. Det finns dock saker som problematiserar. Under andra världskriget lovade flygmiljonären att förse amerikanska flygvapnet med nya fantastiska maskiner. Hughes hejdlösa visioner kom dock denna gång på skam. Närmare 100 miljoner i anslag gav bara en flygtur vardera med ett kraschlandande spionplan och en utskrattad luftborg på pontoner. Om man därtill lägger magnatens despotiska härskarmanér, hans kader av tonåriga hålldamer och hans paranoida och neurotiska läggning, tonar den välbekanta bilden av mannen som försöker erövra världen men förlorar sin själ fram.

Martin Scorsese förhåller sig märkvärdigt ambivalent inför denne rike man. Å ena sidan finns en tydlig attraktion inför hans initiativkraft, besatthet och frihetsvurm. Å andra sidan har vi i Leonardo DiCaprios gestaltning av huvudpersonen en intensivt otäck skildring av tvångsneuroser, asocialt beteende och bitvis ren psykopati. Delvis förklaras Hughes avighet visserligen med den nedsatta hörsel han länge försökte dölja, men på det hela taget är det svårt att känna annat än intuitiv motvilja. DiCaprio ger form åt tics, bacillskräck och hänsynslöshet med en egenartad uppdriven nollställdhet. Hughes blir i Aviator kort sagt en både obegriplig och motbjudande figur.

Om det (som en svensk filmforskare nyligen hävdat) är så att en historisk film alltid säger mer om den tid den producerats i än om den tid den skildrar - vad berättar då Aviator om vår samtid? Är den ännu en av de många repliker på Citizen Kane som förfärdigats under senare år (ta exempelvis Oliver Stones epos om Nixon och Alexander)? Vill Scorsese (och manusförfattaren John Logan) från en utgångspunkt post-nineeleven patologisera den hoppfulla modernitet som Hughes med sina filmer och sina flygplan är ett sådant praktfullt exempel på? Är det till och med en rent amerikansk galenskap som skildras? Eller handlar det snarare om att rehabilitera amerikansk dådkraft utan att för den skull skönmåla?

Dessa tolkningar kan nog alla argumenteras för. Själv vill jag kanske hellre knyta Aviator till Scorseses välkända fascination inför Hollywood och filmmediet, än till kulturhistoriska eller politiska innebörder. Hughes filmskapande leder till maffiga metafilmiska scener och intertextuella blinkningar. Katherine Hepburn (en bitvis utmärkt Cate Blanchett) och Ava Gardner (Kate Becksindale) hörde till de filmstjärnor som Hughes kurtiserade. De får stora roller här och därmed ger de också tillfälle till filmhistoriska anspelningar. Fantastisk är den scen där den anti-intellektuelle miljonären konfronteras med Hepburns bildade östkustfamilj. Här möts Hughes - en representant för det moderna och det vulgära - och familjen Hepburn med sina vänsterliberala ideal. Scenen berättar inte bara om sina rollfigurer på ett kongenialt sätt. Här tangeras också en djupare problematik i den dualism mellan öst och väst (och mellan högt och lågt) där Hollywood länge hade sin givna roll. Kanske är den symptomatisk för hela filmen Aviator i dess pendlande mellan ytligt spektakel och djup amerikansk tragedi.