Skådespeleriet imponerar i gripande roadmovie

Återkomsten
Regi: Andrej Zvjagintsev
Fyrisbiografen
5/5

Det som kanske framför allt frapperar (och gläder) en förväntansfull (och nyfiken) åskådare är hur en så lågmäld och excessfri film idag (2005 ) kan skapa en sådan uppmärksamhet. Berättelsen om de två bröderna Andrej (Konstantin Lavronenko) och Ivan (Ivan Dobronravov) som möter sin sedan tolv år försvunne far (Vladimir Garin) rör sig i ett tidlöst landskap, långt från den dramaturgi och hastighet dagens åskådare vant sig vid. De bägge pojkarna bor med sin mor och mormor i en sjaskig anonym avkrok av Ryssland. När deras pappa så plötsligt dyker upp skapar återföreningen inga synliga känslostormar i det påvra hemmet.
Att en förespeglad fisketur med fadern skapar glädje och förväntningar hos de sedan länge övergivna sönerna är tydligt. Zvjagintsev arbetar filmen igenom lyhört och subtilt med ytterst små medel. Den ordkarga och torftiga miljön vibrerar av kärlek och hat; av svek och längtan. Resan som pojkarna ger sig ut på med sin far blir omstörtande och dramatisk. Faderns bakgrund blir en gåta och planerna ändras gång efter gång. Det som skulle bli en avkopplande fisketur utvecklas till något skrämmande och hotfullt.
Återkomsten har kallats både roadmovie och film noir. Och visst, det hela kretsar ju kring en resa. En resa som till yttermera visso har både mörka och gåtfulla undertoner. Samtidigt fjärmar sig Zvjagintsevs film från alla traditionella filmiska genreetiketter. Detta är snarast ett kammarspel. Ett tätt och kompakt familjedrama där tre karaktärer konfronteras mot varandra i ett oförutsägbart och vindlande mönster där övertydlig svärta och melodramatik effektivt hålls stången.
Här finns förebilder och traditioner att fästa avseende på. Främst tänker man kanske på Roman Polanski som i sina filmer har återkommit till liknande skildringar av täta och avgränsade sammandrabbningar mellan få individer. Zvjagintsev anknyter också till en rysk visuell tradition. I de vidsträckta landskapen och i de långa kamerainställningarna finns samma ändlöshet som hos Tarkovskij, en oändlighet som understryks av den öppna form som berättelsen antar.
Det som imponerar mest är dock skådespelarna, eller kanske hellre personregin. De tre huvudrollsinnehavarna fungerar som en samspelt enhet; ett finstämt instrument som Andrej Zvjagintsev lyhört kalibrerar med landskapets och miljöernas gråskalor. Kameran växlar kongenialt mellan nära bilder och större vyer som relaterar karaktärerna och deras ansikten till ett sammanhang. Framför allt griper sättet att låta Vladimir Garin gestalta faderns återhållna kärlek och vrede.
Återkomsten är en film om längtan, saknad och kärlek. Det är också en film om manlighet. Däremot finns ganska lite som bottnar i en specifik geografisk eller historisk kontext. Detta är inte en film som på något explicit sätt tematiserar Ryssland eller 2000-talet. Kanske är det här Zvjagintsev imponerar mest, i detta avskalade och historielösa men ändå så gripande och koncentrerade filmberättande.