Smakfullt och trollbindande om en ung änka

Birth
Regi: Jonathan Glazer
Premiär 4 mars Filmstaden

Ingen tror naturligtvis på den oväntade gästens insisterande på att han är den återfödde maken men hans detaljkunskaper om Annas och Seans äktenskap viftas inte bort så lätt och det gör inte pojken själv heller. Konfrontationen mellan de förlovade paret och pojken blir allt intensivare och när Annas skeptiska intresse tycks övergå i något annat tilltar den tålmodige Josephs frustration.
Föga förvånande har filmbolaget fallit för frestelsen att saluföra Birth som en nära släkting till Nicole Kidmans tidigare rysarframgång The Others. Även om det kan garantera viss publiktillströmning så innebär det att risken för missriktade förväntningar på denna betydligt mer intressanta film är överhängande. Stämningsläget i Birth är förvisso lika spöklikt som i den bästa av mysrysare men här blir det mer än enbart spänningsskapande. Överraskade blir nog också de som hoppas på mer av den våldsamma energi som bjöds på i Jonathan Glazers briljanta debutfilm Sexy Beast. Om den filmen var en frustande och explosiv kioskdeckare som dolde sina ambitioner bakom solstekt lättsinnighet så bär den saktmodiga Birth sina anspråk på sin oklanderligt smakfulla manschett.
Birth är en vacker och högdragen vintersaga som fångar ett snöigt New York från en dämpad färgpalett. Glazer hittar emellanåt ett svårbemästrat tonläge mellan nedtonad överklassrealism och diffust drömväveri. Tyvärr hotar det djärva greppet med ett stramt temperament och ögonblicksglimtar av absurd humor lika ofta att försätta filmen i obalans. Några klara besked kring metafysiska spörsmål är inte att vänta, Glazer är mer intresserad av förmörkade sinnesstämningar och atmosfäriska antydningar. Reinkarnation är inte ämnet för dagen, det är sorg och minne.
På samma vis som Annas förflutna tränger sig på så finns i Birth ekon från andra filmer som färgar dess innebörd. Det är omöjligt att inte tänka på Kubricks Eyes Wide Shut och The Shining under de långsamma tagningarna i Annas kvävande lyxvåning och det är inte bara Nicole Kidmans korta frisyr som leder tankarna till Mia Farrow och Rosemarys baby. Som Anna gör Kidman en känsloklar gestaltning av en ung änka vid ett vägskäl och filmen gagnas storligen av hennes beprövade kombination av bräcklighet och handlingsstyrka. Det är också i Kidman som filmens motstridiga uttryck slutligen förenas i något som liknar harmoni. Sina skavanker till trots äger Birth kraften att trollbinda och förmågan att dröja kvar länge i minnet.