Berättelse om kreativitet och vänskap

Finding Neverland
Regi: Marc Foster
Filmstaden
3/5

Barries liv är ett ytterst tacksamt ämne för en film. När han 1904 skapar Peter Pan är han en relativt misslyckad dramatiker och skribent på dryga fyrtio som lever i ett barnlöst och kärlekslöst äktenskap. Inspirationen till storverket (som först sätts upp som teaterstycke) får han när han knyter kontakt med den unga änkan Sylvia Llewelyn Davies och hennes fyra söner. Närvaron av barn får honom att släppa vuxenvärldens krav och låta bortglömda sidor av det egna jaget att komma i dagen.
I Finding Neverland framställs verket Peter Pan som ett svar på vantrivsel i kulturen. Barries tilltag att skriva en berättelse om en pojke som inte vill växa upp - och om en magisk plats utanför den tillvaro vi känner, en plats som kan transformeras till vad vi vill - blir ett symtom på den viktorianska inskränktheten. Vad är då Neverland? Är det en jungfrulig fantasivärld, där alla tillåts släppa de krav som vuxenvärlden ställer? Eller, är Neverland kopplat till döden; en tröstande benämning på en hinsides tillvaro där allt är möjligt. För änkan Sylvia och hennes barn fyller Barries berättande delvis den senare funktionen. Hennes man har nyligen dött i cancer, själv är hon märkt av en dödlig lungsjukdom. Sylvias tillstånd kastar mörka skuggor över familjens sommarlätta tillvaro tillsammans med James Barrie. Hans upptåg och lekar blir en tröst.
Londonsociteten utgör också ett orosmoln. Att en gift känd man tillbringar all sin tid med en ensamstående mor och hennes minderåriga pojkar leder ryktesspridningar av olika slag. Den oskuldsfulle Barrie förstår inte beskyllningarna - för Sylvia känner han bara vänskap och inför påstådd attraktion för pojkarna är han chockerat oförstående. Johnny Depps gestaltning av Barrie präglas inte bara av utanförskap och excentrism, utan också av asexualitet. Finding Neverland är i många avseenden också en oskuldsfull film. Man skulle mycket väl kunna föreställa sig att en berättelse om hur en vuxen man blir besatt av att leka med fyra små pojkar skildras på ett ambivalent sätt. Samme mans flitiga umgänge med pojkarnas mor kunde ha getts erotiska, eller åtminstone romantiska undertoner. Foster har istället gjort berättelsen märkligt averotiserad, som om den pryda viktorianska kontexten fortfarande regerade.
Neverland kan ses som en flykt undan sin samtids inskränkthet. Barrie levde i en värld där en man inte kan leka med barn utan att framstå som löjlig, och där kultur riktad till andra än den bildade överklassen framstår som plump. Barries fantasivärld blir en befrielse - inte bara för Sylvia och hennes familj utan också för den bildade publik som äntligen förmås skratta.
Samtidigt finns saker i samtidens kultur som framstår som helt nödvändiga för Barries Neverland; för att tänka i termer av platser som på samma gång kan vara allt och inget. Det är förra sekelskiftets visuella masskultur - framför allt det gryende filmmediet - som känns som en förutsättning för begreppet Neverland.
Just biografen måste väl för 1904 års storstadsbo ha framstått som sinnebilden för en plats som kan förändras till vad som helst. Michel Foucault har myntat begreppet heterotopi som benämning på de olika typer av rum där alla andra platser som kan finnas inom en kultur simultant kan representeras, utmanas och inverteras. Teatern och biografen har ofta exemplifierat. Sällan har väl Foucaults begrepp getts en mer fullödig visualisering än i Barries Neverland - en plats där afrikanska vilddjur, sjörövare och nordamerikanska indianer kan existera sida vid sida. Tittar man på tidens biografprogram ser man samma sammansättning av visuella komponenter sida vid sida. Neverland kanske helt enkelt kan förstås som filmmediet - en teknologisk innovation som i det tidiga 1900-talet fick en omvälvande funktion i den visuella offentligheten.
Det är när sådana mediereflekterande aspekter tangeras som Finding Neverland blir intressant. Som helhet är Fosters film annars att betrakta som en lite sentimental och stiligt koreograferad berättelse om kreativitet och vänskap. Sevärd inte minst för sina skådespelare. Depp och Kate Winslet imponerar som Barrie och Sylvia, i biroller ses gamla rävar som Dustin Hoffman och Julie Christie.