Diabolisk Bergqvist men bleka biroller

Kocken
Regi: Mats Arehn
Filmstaden
3/5

I Kocken blir denna lilla värld än trängre. Mats Arehn har förlagt sitt flytande spelrum till lastfartyget Snow Drifts kabyss. Hit kommer artonårige Martin (Henrik Lundström) när han mönstrar på som andrekock. Det är inte något samhälle i koncentrat vi möter. Snarare är det ett tuktat kammardrama som spelas upp med kockeleven Sundsvall (Peter Viitanen) och kabyssmäster Peter Stein (Kjell Bergqvist) som kontrahenter till Martin.
Framför allt är det Steins sadistiska regim som ställs under luppen. Martin och Sundsvall är kompisar, en resa tur och retur till Kapstaden ska ge ekonomisk grundplåt för en bilresa genom Europa. Kökschefen Stein lyckas dock snart slå split mellan sina två underlydande medarbetare. Han inrättar en strikt hierarkisk ordning i kabyssen och snart finner sig Martin i hackordningen som nummer två i kökstrion.
Detta är i hög utsträckning Kjell Bergqvists film. Hans två unga motspelare är så bleka som rollerna kräver medan han själv gör ett diaboliskt psykopatporträtt.
Stundtals glider Bergqvists utstuderade rollfigur dock över i en komik som ibland känns medveten, ibland (tyvärr) omedveten. Delvis kanske min reaktion beror på den barlast Bergqvist bär med sig från rollen i martial-artsparodin Disco Kung fu häromåret. Där lades en hel del homoerotisk laddning in i rollen som karatetränare. Här är gestaltningen snarlik. Steins tangorabatt, halsdukar och faiblesse för sentimental grammofonmusik styr (tillsammans med de spända försöken att nå kontakt med Martin) tankarna åt samma håll. Här vill filmmakarna uppenbarligen skapa en sexuellt ambivalent atmosfär runt ett homosocialt kollektiv.
Dessa filmmakare är två till antalet. Mats Arehn har kläckt den berättelse som han också iscensatt. Bakom manusbearbetningen står Rolf Börjlind, en av svensk film- och tevefiktions veteraner och grå eminenser. Det är intressant duo. Ingen av dem besitter något verkligt kulturellt kapital inom den svenska filmkulturen. Med flit och frekvens har de under årens lopp hoppat mellan genrer, uppdrag och stilar. Ibland blir det seriöst och vårdat - som här eller i Vita lögner. Ibland blir det mer vildvuxet - som i fabulösa storsatsningen Kalabaliken i Bender. Mest signifikativt är att namnen Arehn och Börjlind knappast skapar förväntningar av något slag vad gäller tematik, genre eller kvalitet.
Kocken är ett intressant symtom på denna brist på tydlig estetisk kursriktning hos upphovsmännen. Sällan har väl en film känts så otidsenlig eller rent av otrendig. Här finns inga handkameror och inga dokumentära grepp eller lekar med mediekonventioner. Trots att filmen utspelas 1970 finns ingen ( ) ambition att spela på retro och nostalgi. Även om manligheten får sig kraftiga törnar kan ingen heller anklaga denna film (där de två enda kvinnofigurerna är prostituerade) för att vara politiskt korrekt i genushänseende. Det är också i denna tidlösa, nästan nattståndna, brist på formmässig och tematisk anpassningsförmåga som Kocken imponerar. Inte för att den på något sätt framstår som experimentell eller avantgardistisk, utan för att den helt enkelt i sin koncentrerat vårdade stil framstår som så totalt off.
Även om Bergqvist är filmens klo hade dramat dock vunnit på en något mer nedtonad centralgestalt. Martin, som är filmens berättare (och Arehns alter ego?), blir tyvärr en märkligt blek figur. Också när det gäller honom har vi att göra med en feminisering. Det enda vi får veta om Martin är att han växt upp bland kvinnor (mor och systrar) efter faderns självmord. Förstekocken Stein psykologiseras desto mer, här är det ingen måtta på melodramat när hans komplicerade (eller primitiva) personlighet ska förklaras. Katt och råtta-leken mynnar sedan ut i en ganska tam och konstruerad kriminalhistoria. Man frågar sig under slutscenerna vad det hela egentligen handlat om. Är det en uppgörelse med auktoriteter vår hjälte genomgått, eller har utvecklingshistorien snarare strävat mot att undertrycka allas vår latenta homosexualitet?