Brakande ljudmassor till ingen nytta
xXx2: The Next Level
Regi: Lee Tamahori
Premiär på Spegeln 27/4
1/5
Lee Tamahori heter en annan filmskapare som lider av en långdragen konstnärlig jetlag. Hans första internationella notering var den intensiva Krigarens själ och snart hade nyzeeländaren snappats upp av löpandebandpraktiken borta i Kalifornien. Efter några genomtrista vändor i andras upptrampade spår hittade han häromåret tillbaka till vad han ville göra. Det blev agent 007:s senaste äventyr, Die Another Day.
Så vem bättre lämpad som startkabel till en annan agentföljetong som fått motorstopp redan på startsträckan? Den ursprungliga xXx var ett stuntspektakel som försökte lansera den nye actionstjärnan Vin Diesel som en agent för skateboardgenerationen. Agent xXx med rätt att åka bräda, eller Jackass Bond om man hellre vill det. Tillsammans med regissör Rob Cohen hade Diesel redan återuppfunnit raggarbilsgenren och trimmat den bortom vett och sans med genrens obestridliga mästerverk The Fast and the Furious. Nu försökte man sig alltså på att förnya agentfilmen och när varken resultatet eller nästa manus höll för deras höga krav så lämnades förarstolen till Tamahori. Med sig hade han, av alla människor, Ice Cube.
Än en gång är det så dags för en ny sorts agent. Mer street, mer gangsta och mindre Eddie the Eagle på steroider. I övrigt har man inte satsat på förnyelse. Återigen är det en maktgalen fuling vars ränker om världsherravälde till varje pris måste stoppas. Den här gången är det USA:s försvarsminister (Willem Dafoe) som vill knipa åt sig platsen som världens mäktigaste man. Vägen går via ett utplånande av säkerhetstjänstens trippel-x-program och när alla andra agenter sätts ur spel måste instruktören (Samuel L Jackson) rekrytera en ny genom att bryta ut brottslingen Ice Cube ur hans högsäkerhetscell.
Från första början är detta ändamålsenligt befängt. Inte för att en sådan här film fokuserar sig på intrig eller personteckning. Här handlar det om hesa rapramsor och hackande rockriff och om saker som exploderar. Det är en film av och för pojkar som gillar stora saker som låter mycket. Låter mycket gör det, men det pyrotekniska värdet är klent. Specialeffekterna är av det där tyngdlösa slaget som kommer från på tok för mycket datorgenerering. Det hjälper inte hur mycket det brakar i biogolvet och skramlar i väggarna, det känns inte mer än Gråben och Hjulben för det.
Om någon av filmtypens grundelement klickar så är det upp till en engagerande centralgestalt att hålla maskineriet igång. Nu är inte raplegenden Ice Cube någon Pierce Brosnan eller Vin Diesel och han ser väldigt bortkommen ut som actionhjälte. Bevisligen har han införskaffat ett par välmotionerade överarmar och den märkesskyddade rynkan i pannan imponerar gång på gång, men han saknar både sin föregångares fysiska närvaro och distans. Vad Ice Cube gör bra är att säga hårda saker väldigt hårt och det gör han mest hela tiden. Så mycket att det smittar av sig på resten av skådespelarna som inte behärskar konststycket att väsa ur mungipan lika bra. Pinsamheterna går från försvarsministern ända upp till presidenten själv (Peter Strauss).
Mer än någonting annat påminner de politiska diskussionerna i xXx2: The Next Level om Fantomens utbyten med Lamanda Luaga, ni vet presidenten i det fiktiva Bengali. Tamahoris röra har på sina ställen en prepubertal enfald som kan upplevas som charmig och beklämmande på samma gång. Nog för att tanken att några förväxta svarta förortsungar kan rädda världen genom att braka in med en monstertruck i representanthuset är naivt upplyftande, men det är faktiskt inte en så dum bild av den svårforcerade muren till medbestämmande. Jo, förresten, det är precis vad det är. Helkorkat.
