Vinnaren blir en tragisk förlorare

Bang Bang orangutang
Regi: Simon Staho
Filmstaden
4/5

Dansken Simon Staho uppmärksammades stort förra året med sin första svenska film, det strama och mörka dramat Dag och natt. Ett udda (och mästerligt) kammarspel där en bottenlös familjetragedi spelades upp inom ramen för en ändlös bilresa. Bakom ratten satt Mikael Persbrandt och förde lika ändlösa samtal med ett passagerargalleri bestående av den svenska filmskådespelareliten.
I Bang Bang Orangutang återanvänds samma formel. Persbrandt kör. Lena Olin, Reine Brynolfsson, Tuva Novotny och Shanti Roney är några namn bland de aktörer vi får se flankera i fram- och baksäte. Samtidigt är tonläget och attityden nu en annan. Tragedin är nu uppskruvad mot absurditetens gräns, samtidigt som den också lämnar plats för en ständigt närvarande svart humor. Resultatet liknar få saker man sett i svensk film. Huvudpersonen Åke (Persbrandt) föräras det klassiska förlustpaket som brukar drabba medelålders män i roliga historier - familj, bostad och arbete försvinner. Med det viktiga och tragiska tillägget att katastroferna bottnar i en ännu värre katastrof: han orsakar sin sexårige sons död genom en trafikolycka. Hustrun (Olin) kastar ut honom och förvägrar honom umgänge med dottern. Föräldrar och syskon vänder honom ryggen. Åkes liv har kretsat kring karriär i affärsvärlden. När även jobbet går om intet, genom att en rationalisering han själv föreslagit gör honom övertalig, rämnar en tillvaro som redan är starkt krackelerad.
Nästa gång vi ser Åke kör han taxi. Den slickade och hänsynslöse affärsmannen/vinnaren har förvandlats till en förlorare. Mustaschen är avrakad, kostymen utbytt mot chaufförsuniform och den skrytbil som dödat hans son är ersatt med en sjabbig knallgul Volvo av äldre modell. Precis som den uppenbara referensen och förebilden - Scorseses/De Niros närmast arketypiska rollgestalt Travis Bickle i klassiska Taxidriver - blir Åke en sinnebild för den senmoderne mannen. Bil är lika med ensamhet i båda fallen. Om Stahos förra film var ett ändlöst samtal utgörs Bang Bang Orangutang av ett lika ändlöst icke-samtal.
De passagerare som Åke får äran att köra är få. Störst roll har Linda (Novotny) en ung flicka som Åke plockar upp utanför en skum klubb en mörk kväll. Linda är van att lyssna på (och att flirta med) män. Åke smickras och missförstår. En enkelriktad passionerad besatthet leder in i en tragikomisk återvändsgränd.
I Åkes och Lindas relation skruvas den välkända och utslitna historien medelålders man fattar begär för ung flicka upp på det mest brutalt parodierande sätt. Persbrandt är magnifik i sin tafatthet och kommunikativa oförmåga, medan Novotnys Linda i sitt nedtonade spel blir en av filmens få trovärdiga gestalter. Denna egenskap delar hon (intressant nog) med Lena Olins figur, en person vi främst får höra i filmen. Vid sidan av den framgångslösa uppvaktningen av Linda försöker Åke nämligen att närma sig resterna av sin familj; ett projekt som kallsinnigt avvisas av ex-hustrun i ett otal telefonsamtal. Samtliga manliga rollgestalter (Åke inkluderad) är på motsatt sätt stiliserade och osannolika varianter av en ömsom brutal, ömsom självömkande eller komplett handfallen, maskulinitet. Staho använder genomgående sina aktörer på ett raffinerat och begåvat sätt. Här får vi se en generalmönstring av våra svenska manliga filmaktörer i roller som i princip går ut på att de (i låt vara uppskruvad form) spelar sig själva.
Nej, någon psykologisk realism, trovärdighet eller tacksam identifikation bygger inte Bang Bang orangutang på. Detta har väl också märkts i det magsura mottagande som våra inhemska filmanmälare gett filmen. Där ett platt och doftlöst ingenting som Kim Novak … får getingar, kajor och klappor att hagla, ger ett mer raffinerat och vågat filmarbete inte samma mediala utdelning. Det är synd, för mitt i all uppdriven expressionism och stilisering finns hos Staho ett sinne för bilder, agerande och dialog som fascinerar.