Förtvivlad jakt på tyngd

Besatt
Regi: Scott Derricksson
Premiär 2/12 på Filmstaden
1/5

En präst står inför rätta. Han är anklagad för att ha vållat en ung kvinnas död genom andeutdrivning. Åklagarsidan hävdar att kvinnan led av psykiska störningar till följd av epilepsi och att prästens beslut att avbryta kvinnans medicinering ledde till hennes död. Fader Moore hävdar att Emily Rose var besatt av demoner och att exorcism var enda möjligheten att rädda hennes liv.
Upplagt för ett teologiskt tvistemål av rang med andra ord. Till slagfältet drar en halvalkoholiserad underdog till försvarare (en lagom härjad Laura Linney) och en slipad stjärnåklagare med gudfruktigt alibi (en syrlig Cambell Scott i skumraskmustasch). Deras nypor är hårda och deras tungor är vassa. Tyvärr är deras argument inte alls lika slipade.
Vare sig man väntar sig raffinerad kantiansk existentialism eller snajdiga efterslängar som bara lagvrängare på film kan få till så lär man bli besviken. Trätomålen är på dagisnivå och varierar sig sällan från typen Inte kan väl demoner finnas heller? - Hur kan du vara så säker?
Nu är nog förväntningarna på Besatt mer av en annan sort. Filmen vill ju inte bara vara domstolsdrama utan skräckfilm också. Fader Moores mantra under rättegången är att han vill att Emily Rose historia ska berättas. I återblickar får man stifta hastig bekantskap med en gladlynt tjej på väg till universitetet innan hennes studentrum invaderas av osynliga demoner och helvetet bryter löst.
I pressmaterialet motiverar regissören valet att berätta Emily Roses historia i återblickar med att det skulle ge jämvikt åt de olika åsikterna i den teologiska kärnfrågan. I likhet med hans favoritfilm Kurosawas Rashomon - demonernas port så skulle historien berättas ur olika synvinklar och lämna till åskådaren att dra slutsatser om vad som är sanning. Ett mer befängt påstående är svårt att tänka sig. Inte för en sekund är det osäkert vad filmen vill få oss att tro är sanningen. Entydigheten i skräckeffekterna pulvriserar själva möjligheten till ett pluralistiskt perspektiv.
Inte är det bättre beställt för oss som faktiskt ser sånt här för den skräckfyllda njutningens skull (och då menar jag inte den sadistiska glädjen i att se de ansträngda minerna hos gravallvarliga skådespelare som förtvivlat söker tyngd i hopplöst material). Med undantag för några snygga referenser till Argento och Munch så satsar Derrickson på en blixtar och dunder-approach som är alldeles för pang på. Från ruta ett slamrar han på, utan takt eller finess, med alla skrämseleffekter han kan gräva fram ur trollerilådan. Han borde ha litat mer till Jennifer Carpenters uppseendeväckande prestation istället för att täcka allt med spöksmink. Hennes Emily Rose är värd att minnas, resten av Besatt bör förträngas vid första bästa tillfälle.