Klichéfylld roadmovie

Transamerica
Regi: Duncan Tucker
Filmstaden
3/5

Det är en vecka kvar till den efterlängtade operationen som ska ge Bree möjligheten att få känna sig hemma i sin egen kropp. Nu när hon slutgiltigt ska lämna sin identitet som Stanley bakom sig får hon ett telefonsamtal från en vilsen tonåring i ett häkte i New York som hävdar att Bree är hans far. Hennes terapeut vägrar att skriva på papperen som krävs för könsbytet om inte Bree gör upp med den här delen av sitt förflutna. Av nöd tvungen beger hon sig tvärs över kontinenten för att lösa borgen för sin presumtive son.
Ett försök att ställa saker till rätta resulterar i att Bree skjutsar sonen Toby tillbaka till Los Angeles och Transamerica antar formen av en roadmovie. Det är en filmmodell som nötts hårt av unga lågbudgetfilmare de senaste åren och det på goda grunder. När den genomförs väl kan den vara både intim och expansiv. Karaktärer kan närma sig varandra i ett ständigt förändrande landskap. Den nybakade regissören Duncan Tucker missar inte heller tillfället att peka ut symbolmättade relationer mellan yttre och inre terräng.
Ändå lyckas inte Tucker skildra flerstatskorsandet med någon större rörlighet. Än värre är det ställt med den inre resan. Kontakten mellan Bree och Toby utvecklas knappt under färden och teckningen av Toby är på tok för skissartad för att ta så mycket plats. Kevin Zegers levererar alla sina repliker som om varje fras kom med scenanvisningen truligt och han är tyvärr bara en av många vandrande klichéer i Transamerica. Värst av dem alla är Brees mor, under ett kort besök i Brees föräldrahem på väg till västkusten. Fionnula Flanagans pustande och frustande villafru är ett plågsamt under av överspel som inte borde fått se offentlighetens ljus.
Skillnaden mellan Transamerica och vilket annat välmenande indiedrama som helst stavas Felicity Huffman. Hade det inte varit för trebarnsmamman från Desperate Housewives hade den här filmen knappt nått de filmfestivaler den är specialdesignad för, än mindre din lokala filmstad. Långa stunder känns det som om Huffman berättar Brees livs historia helt på egen hand. Där Duncan Tucker är grumlig är hon glasklar. Hans film om utanförskap och självförverkligande har betänkliga svårigheter att kombinera den specifika transsexuella erfarenheten med ett brett tilltal. Felicity Huffman tvekar inte för en sekund. Hennes berättelse om Brees kamp för förståelse och respekt är både fyndig och angelägen. Synd bara att den är inklämd i en så lat film på väg ingenstans långsamt.