Stark skildring av kvävande medelklassidyll

Dråpet
Regi: Per Fly
Royal
4/5

Den medelålders mannen som öppnar portarna och tillfälligt bryter sig ut ur tryggheten är ett kärt - ja, närmast utslitet - tema i vår västerländska fiktion. Vill man gissla borgerliga konventioner, odla cynismer kring förgänglighet och självbedrägeri, eller helt enkelt berätta bitterljuvt om omöjlig passion; berättelser om stadgade män som vantrivs i kulturen har fått tjäna allehanda syften.
Inte minst inom filmmediet har genren frodats. Dels som ett pålitligt forum för unga iögonfallande och spektakulära aktriser. Från Marlene Dietrich (Blå Ängeln) till Scarlett Johansson häromåret ( Lost in Translation); alla har de agerat katalysatorer i berättelser om mäns identitetskriser i modernitetens grottekvarn. Ännu hellre har manliga heroer med tveksamt bäst-före-datum här kunnat profitera på rynkor, ledsna ögon och eventuell rondör i roller som sällan krävt mer aktivitet än fysisk närvaro framför kameran.
I Dråpet möter vi Beate Bille i rollen som den unga utmanande aktivisten Pil. Hennes uppgift i filmen är att locka sin gamle samhällskunskapslärare Carsten (Jesper Christiansen) på villovägar. Carsten är femtio plus med utflugen son och mondän tillvaro med jämnårig hustru. I Pil finner han en erotisk och politisk frizon från slentrianen. En frizon som han låter förbli hemlig tills Pil och hennes aktivistgrupp står anklagade för en smitningsolycka med dödlig utgång efter en aktion mot en vapenfabrik.
Per Fly avslutar här sin trilogi om det danska klassamhället med en film om medelklassen. Dråpet är en i många avseenden stram och vältuktad berättelse. Med en närmast kylig distans visar Fly hur huvudpersonen Carsten misstar de privata orsakssammanhangen för sociala och politiska. Gradvis går han under när han låter försvara sin kärlek och åtrå till Pil med grumliga och fyrkantiga resonemang.
Skildringen av livslögnen och sönderfallet är briljant. Dråpet är dock inte bara en privat tragedi. Här finns även en etisk problematik av tidlös karaktär - inte så sällan går tankarna till Kieslowskis dekalogserie - samt en högst tidsbunden karaktäristik av en generation. Hur ofta har vi inte sett dessa en gång så radikala fyrtiotalister våndas i en kvävande medelklassidyll, med de gamla ideologikritiska dogmerna hängande som tyngande kvarnstenar runt de en gång så stolta nackarna?
Som så ofta i genren finns (i Jesper Christiansen) en aktör med precis rätt passivitet och svårmod. Lika typisk är moatjén Beate Bille som vacker men profillös fresterska. Rollfiguren Pils anonymitet har kritiserats på olika håll. Visst kan det tyckas slående hur en kvinnlig huvudperson åsidosätts i ett sådant här drama. Likaså kan det synas inkonsekvent att låta ett så djupt politiskt engagemang som Pils förbli så oförklarat och valhänt skildrat.
Jag kan dock å andra sidan se en berättarmässig konsekvens i den undflyende Pil. Detta är ju Carstens film. Det är hans komplett egocentriska perspektiv, med noll utrymme för andra människor, som är filmens motor. I hans för sena uppvaknande ligger den stora tragedin förborgad - och dessvärre också filmens enda stilmässiga plumpar: en rad platta symboliska bilder med störtande drakflygare.