Livsglädje mitt i eländet

Sisters in Law
Regi: Kim Longinotto Florence Ayisi
Premiär 28 april på Fyrisbiografen
4/5

Bilden av vad dokumentärfilm är har förändrats ganska mycket de senaste åren. Det började på allvar med Michael Moore, men det har nu visat sig att dokumentärer inte måste handla om amerikansk vapenkultur eller om George Bush för att väcka uppmärksamhet. Dokumentärens kraft är starkare än så, vilket än en gång bevisas med den prisbelönade dokumentären Sisters in Law.
Filmen handlar om åklagaren Vera Ngassa och domaren Beatrice Ntuba som arbetar vid en domstol i den lilla staden Kumba i Kamerun. Det kan låta lite torrt och tråkigt, men det är faktiskt raka motsatsen. Veras och Beatrices vardag är full av dramatik. Vi är hela tiden med i händelsernas centrum där offer och förövare inte sällan förhörs samtidigt och i samma förhörsrum. Vi får bland andra möta åttaåriga Manka som under en lång tid blivit illa misshandlad av sin moster och vi får höra minderåriga Sonitas berättelse om när hon blev våldtagen av sin granne så brutalt att hon hade blod över hela kroppen. Filmskaparna visar förhören och rättegångarna helt utan att kommentera eller ingripa. På så sätt kan rättsprocesserna och livet ha sin gång även framför kameran.
Sisters in Law är på många sätt en viktig film, men det är också en riktigt underhållande film. Trots allt elände så finns hela tiden livsglädjen där, både hos dem som jobbar i domstolen och hos brottsoffren som porträtteras. Filmen har en härlig humor och bjuder på många skratt. Vera och Beatrice är rappa både i tanke och i mun. Ibland kan man nästan tro att deras repliker är skrivna av någon kvick manusförfattare i Hollywood, men de levereras med ett hjärta och en ärlighet större än någon skådespelares.
Trots att merparten av filmen utspelas i förhörsrum och i rättssalen får vi en livfull och mångsidig bild av situationen och människorna i den lilla staden. Det som kommer fram i förhören är ofta häpnadsväckande och spännande berättelser från en svår verklighet. Filmen målar upp en dyster bild av kvinnornas och barnens situation, men gör detta utan att porträttera männen som rakt igenom onda. Filmen är betydligt mer nyansrik än så och serverar inte några enkla lösningar. Vera och Beatrice lever verkligen för de kvinnor och barn som de företräder och engagerar sig även utanför rättssalens väggar. Det är en ständigt pågående könskamp som de utkämpar och den fortsätter långt efter att kameran har stängts av.