Magnifikt mörkhjärtad punkt för hämndtrilogi

Lady Vengeance
Regi: Chan-wook Park
Fyris
4/5

Häromsistens figurerade sydkoreanen Chan-wook Park på mången årsbästalista. Det osannolikt våldsamma hämnddramat Oldboy belönades med stora jurypriset i Cannes och lovord från alla upptänkliga håll och kanter. Året innan kom Hämnarens resa, en minst lika brutal, men betydligt kyligare studie av vedergällningens mekanismer. Med Lady Vengeance säger sig Park avsluta sin trilogi om hämnd.
De tre filmerna är fullständigt fristående från varandra, men visst är det mycket som känns igen från föregångarna. Likt våldsverkaren i Oldboy har Lady Vengeance hållits inspärrad i halvannat decennium. Damen i fråga, den blida Geum-ja, har avtjänat ett långt fängelsestraff med en ängels tålamod och siktet inställt på plågsam hämnd på mannen som egentligen bär skulden. Till skillnad från de manligt explosiva hämnarna i de tidigare filmerna så smider Geum-ja sina ränker lugnt och kontrollerat. Redan under fängelsetiden manipulerar hon sin omgivning, andra interner såväl som präster och poliser, till att hjälpa henne med hennes plan.
Filmens berättande är anpassat till dess protagonist. Där föregångarna drevs framåt av pulserande omedelbarhet snirklar sig Lady Vengeance metodiskt fram i uppbruten kronologi. Det är en god bit in i filmen innan det ens går att pussla ihop vem Geum-ja ska hämnas på och hur hon planerar att gå tillväga. Publiken serveras inte heller någon lättköpt identifikation med någon karaktär, allra minst Geum-ja. Ändå är filmen alltigenom engagerande, mycket tack vare ett häpnadsväckande bildmakeri. Den infallsrike Park fyller sin enkla berättelse med betydelse genom färgkodningar, religiös symbolik och djupt nattsvart humor.
Den inledningsvis låga intensiteten är avsiktligt förrädisk. När väl brutaliteterna tränger upp till ytan är de grymmare än någonting tidigare i trilogin. I fråga om bildmässigt våld är filmen i och för sig ojämförligen den tamaste i serien, men i sin iscensättning av det moraliska dilemmat blundar inte Park för något. Lady Vengeance dröjer sig kvar vid frågan om skuld och Park lyckas förnya sitt favoritämne med anmärkningsvärd elegans. Det är en magnifikt mörkhjärtad film som sätter punkt för en omistlig filmtriptyk.