Flyter med känsla

Hustle Flow
Regi: Craig Brewer
Royal
4/5

Livet är hårt för småhallicken Djay. Av hans tre fnask är det bara Nola som drar in kosing. Shug är höggravid, möjligtvis med hans eget barn och Lexus ger honom mer skit än stålar. Det han tjänar på knarklangande och genom att kränga Nola från sin dammiga gamla Cheva är inte tillräckligt för att dämpa hans drömmar om något bättre. När Djay får ett skruttigt litet elpiano från en lodis väcks barndomens musikaliska ambitioner till liv.
Precis som Eminems 8 Mile utnyttjar Hustle Flow en djupt traditionell berättelse om självförverkligande genom musikaliska framgångar för att visa vägen in i en kultur som för många annars skulle kunna kännas avlägsen och oinbjudande. Det är ett effektivt sätt att göra en film tillgänglig för en bredare publik men det är också en svår balansgång. Risken att det trillar över i tillrättalagd förljugenhet är överhängande och det vore fatalt för den här sortens film. I det avseendet är nykomlingen Craig Brewers smarta film genomförd med närmast dödsföraktande virtuositet.
Mycket av nerven i Hustle Flow kommer från vardagsskildringen av tid och plats, något som återigen knyter samman filmen med 8 Mile (eller för all del deras gemensamma föregångare Saturday Night Fever). I stället för att betona berättelsen som framgångssaga framhäver Brewer detaljer och lokalfärg i en smutsig och svettklibbig vardagsskildring av kvalmig sommar i Söderns Memphis. Sydstatshiphopen (Three Six Mafia, Al Kapone) pumpar och tickar ständigt fram i ljudbilden och den suggestiva användningen tar ibland rent expressionistiska dimensioner. Något större uppskattning av musikgenren är dock inte nödvändig för behållning av filmen.
I sammanhanget går det knappast att överskatta Terrence Howards insats som Djay. Howard har glänst i skymundan i flera år, nu senast som ett av få glädjeämnen i det prisbelönade pekoralet Crash, men här är allt ljus på honom. Utan stora gester tecknar han ett porträtt av en desperat människa, fullt av nyanser och motsägelser. Howard har en magnetisk närvaro som vibrerar av oberäknelighet. Man tycker inte nödvändigtvis om den här fifflaren men det är svårt att inte känna sympati för honom.
Med ett sådant brännande fokus på filmens huvudperson är det lätt att de som står vid sidan av blir aningen konturlösa. Men med något enstaka undantag är även bifigurerna angelägna och mångfacetterade. Särskilt berörande är den uppgivna och känslostumma Nola (Taryn Manning) i sitt vilsna sökande efter en plats i tillvaron. Inte minst är den här filmen värd att minnas för skildringen av glädjen i att hitta ett sätt att uttrycka sig eller något man brinner för.
På många sätt är Hustle Flow en inspirerad variant på välkänt tema och den tränger bortom de stereotyper den har som utgångspunkt. Filmen väjer förvisso inte för det melodramatiskt hjärteknipande men den blundar inte heller för den hårda verkligheten. Den är den sorts film där även ett upplyftande slut är mångtydigt. Hustle Flow flyter med känsla.
Christoffer Olofsson