En gång för mycket av allt

Det nygifta paret Molly (Kate Hudson) och Carl (Matt Dillon) går med på att låta Carls bästa vän Dupree (Owen Wilson) som just förlorat jobb och lägenhet bo hos dem en kort period. Det dröjer inte länge förrän Dupree börjar ställa till det; han ändrar parets telefonsvararmeddelande, sätter eld på vardagsrummet under en märklig sexakt och bjuder hem sina grisiga kompisar på tv-kvällar. Med tiden börjar dock Molly fatta tycke för Durpee och Carl misstänker att de två har ihop det.
Filmens intrig känns nog igen av de flesta som har sett mer än en relationskomedi. Det kanske hade varit godtagbart med en idé som är så ooriginell om något annat i filmen varit ens en gnutta nytt. Här känns det som att filmskaparna inte försöker berätta något självständigt över huvud taget.
Man har redan hört replikerna och skämten har man skrattat åt många gånger tidigare. Owen Wilsons ständigt återkommande excentriska och barnsliga karaktär har denna gång givits utrymme en gång för mycket. Även slutscenen har man sett alltför ofta och att den sedan ackompanjeras av Coldplays Fix You, som även den har spelats för ofta, gör inte saken bättre.
Du, jag och Dupree är sanning att säga en ganska usel komedi. Man hinner fråga sig några gånger under filmen om man gjort den så här konventionell för att driva med genren eller för att plocka någon ironisk ­poäng. När eftertexten befriande visar sig inser man att så inte är fallet.