Filmrecensioner

Allt om min buske
Regi: Martina Bigert
(Filmstaden)
1/5

Det snällaste jag har att säga om Allt om min buske - den första av Martina Bigerts och Maria Thulins (manus) planerade sexkomedier - är att den är bisarr. Vardag och igenkänning brukar vara trogna adelsmärken i svensk filmkomik. Här har man dock ansträngt sig för att vända upp och ned på det mesta.
Inledningsvis är upplägget klassiskt. Nils och Karin, ett stadgat och chict par i yngre medelålder flyttar in i nytt hus på ny ort. Han (Ola Rapace) för att tillträda som ordförande i en lokal fond, hon (Karin Lithman) som medföljande lyxhustru med avsomnade konstnärsambitioner. Med i bagaget finns också hans tonårsdotter Barbro.
Det som ställer till det i tillvaron är grannarna. Nästgårds bor en excentrisk syskonkull (2 K, 1 M) som förestår en prunkande park som förevisas för en lojt intresserad allmänhet med jämna mellanrum. Mellan den frodiga lillasyster Isabel (Beate Rostin) och Karin inträder snart en tvetydig attraktion som sätter allas värld i rubbning. Inte minst vad gäller den svartsjuke Nils - som har en hållhake på systrarna genom sin bank. Samtidigt introducerar lillebror Barbro i de hallucinogena svamparnas värld. En hejdlös karusell av erotiska och ekonomiska förvecklingar inleds.
Bigert och Thulin vill sannolikt utmana normer med sin film. Heteronormativa och patriarkala normer. Dessutom vill man nog både roa och uppröra. Tyvärr är Allt om min buske så slätstruken i sitt bildspråk och så seg i sitt berättande att alla anarkistiska och konventionsbrytande ambitioner kvävs. Vid några tillfällen hajar man till - av ett äkta tonfall hos Karin Lithmans frustrerade hemmafru, av skruvade syratripper i det gröna, eller av Maria Kulles neurotiska storasyster.
Mest känns dock detta som en välvårdad och light uppdatering av sjuttiotalets pornoklassiker Fäbodjäntan korsad med Kalles klätterträd och en dos ikonografi från Elle Interiör (det märks att Maria Thulin ligger bakom böcker som Badhotell i Norden). Det är en ohelig allians som hade kunnat bli ett hejdlöst och uppkäftigt äventyr, men som drunknar i bedrövligt yxig dialog, fruktansvärd musik och tillkämpad feel-good stämning. Usch
Per Vesterlund

Parfymen: Berättelsen om en mördare
Regi: Tom Tykwer
(Premiär 26 januari på Filmstaden)
4/5

Patrick Süskinds bästsäljare anses vara en av de där romanerna som bara en rejält dumdristig filmmakare skulle ge sig i kast med. Inte nog med att den berättar om en charmlös och djupt obehaglig människa som begår vedervärdiga handlingar för att bryta sin isolering, den säger sig också vilja ta oss med till lukternas flyktiga rike.
Tom Tykwers omedelbara svar på det senare är en audiovisuell frontalattack mer besläktad med hans genombrottsfilm Spring Lola än hans saktmodiga Prinsessan + krigaren eller Heaven. I en hysterisk montagesekvens med fiskrens, spyor och exkrement får vi reda på hur Jean-Baptiste Grenouille mot alla odds överlevde en groteskt stinkande barndom i 1700-talets Paris för att växa upp med ett synnerligen välutvecklat luktsinne. Hans jakt på nya doftupplevelser leder honom först till en parfymaffär och strax därpå till den skönaste doften han har känt - den av en ung vacker kvinna.
Tykwer förmår oss att följa Grenouilles maniska strävan efter att fånga skönhet på burk med lika delar av njutning och fasa. I omsorgsfullt samarbete med filmfotograf och scenograf använder Tykwer färg, ljus och ljud så atmosfäriskt att lukt närmast blir överflödigt. Tillsammans med berättaren John Hurts sardoniska stämma lyckas man också hitta rätt tonträff mellan tragedi och ironi. Ytterst är det ändå Ben Whishaw som har den otacksamma uppgiften att få oss att förstå vad som driver denne Grenouille. Skådespelaren avslöjar sällan Grenouilles inre liv utöver besattheten men med mörk intensitet och märklig oskuldsfullhet gör han honom sårbar och farlig på samma gång.
Undantaget ett parti där filmen påminner om varje seriemördarfilm du någonsin sett så bibehålls den bisarra känslan av en feberdröm. Tykwers fallenhet för magisk realism och metafysiska funderingar kommer väl till pass i filmens allegoriska klimax som också är en chockartat oväntad upplösning för den som inte läst boken. Det våghalsiga balansnumret tar sin tid att smälta och det är en fantasieggande avrundning på en förhäxande och förvriden saga.
Christoffer Olofsson

The Last King of Scotland
Regi: Kevin MacDonald
(Premiär 26 januari på Royal)
4/5

Den unga skotten Nicholas Garrigan har just avslutat sina medicinstudier och kan se fram emot en karriär som läkare på familjepraktiken tillsammans med sin far. Men Nicholas vill något annat med sitt liv och reser till Uganda för att hjälpa till på en läkarpraktik. Helt ovetandes om det politiska läget i landet hamnar han mitt i Idi Amins statskupp och får av en slump tjänsten som diktatorns personliga läkare. Genom Nicholas får vi komma diktatorn nära och lära känna hans fördelar och brister.
Regissören Kevin Macdonald som har ett förflutet som dokumentärfilmare har verkligen känsla för att berätta en historia på ett intresseväckande sätt. Det har han även tidigare visat i dokumentären Touching the Void från 2003 som handlar om en klättringsexpedition där allt går fel. Då som nu är det frågor om människors längtan att ge sig ut i det okända och om vilka konsekvenser våra val får som intresserar Macdonald.
En av filmens styrkor är sättet som man framställer karaktärerna på och de fantastiska skådespelarinsatserna. Starkast är porträttet av Idi Amin som i Forest Whitakers rolltolkning är imponerande nyanserat för att vara ett porträtt av en diktator. James McAvoy som bland annat synts som den snälla faunen i Berättelsen om Narnia övertygar stort i rollen som Nicholas. Även Gillian Anderson är utmärkt i en liten biroll.
Att låta den fiktiva karaktären Nicholas bli vår länk till Idi Amins innersta tankar och idéer, och på så sätt få in det personliga, är ett smart grepp som gör The Last King of Scotland till en mycket stark och originell film i sin genre.
Niclas Gillberg