FILMRECENSIONER

Emmas lycka
Regi: Sven Taddicken
Fyrisbiografen
4/5

Att skildra lycka på ett övertygande sätt måste vara bland det svåraste som finns för en filmregissör. Det är lätt att koka ihop en lustiger komedi med brett leende, avdankade ståuppkomiker i huvudrollerna, men att få till den där hudlösa, närgångna lyckokänslan som inte samtidigt pudrar socker över en hård och kall verklighet är lite knepigare. Michel Gondry och Charlie Kauffman kom nära i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, men fick där, liksom många tidigare, blanda lyckoruset med lagom doser vemod och nostalgi (för att inte tala om sf-inslag). Även det senaste decenniets sötaste bagatell på videohyllan, Jean-Pierre Jeunets Amelie från Montmartre försökte fånga lyckan med liknande medel, men hamnade snart mitt i sirapen.
Som titeln vagt antyder handlar den tyska filmen Emmas lycka om en kvinna vid namn Emma och hennes lycka. Som en annan Pippi Långstrump bor Emma (Jördis Triebel) ensam ute på landet med sina grisar, höns och gäss. Hennes hem är en enda oreda, hon hälsar sina få besökare välkomna med ett dubbelpipigt hagelgevär, och hennes sexliv är begränsat till kittlande färder på sin vingliga och vibrerande moped, vilka avslutas med att hon trillar i diket med ett brett leende över läpparna. Elektriciteten är sedan länge avstängd och högen med obetalda räkningar växer. Gården och djuren ska just auktioneras ut. Vad vår Pippi saknar är en kappsäck med guld.
Passande nog råkar en man vid namn Max (Jürgen Vogel), som hämtad ur en kaffereklam, en sen kväll krascha en stulen Jaguar genom hennes staket. Krascha, förresten. Max har stulit sin bilhandlarkollegas tjocka sedelbunt och ska till Mexiko för att fira sin sista tid i livet. Han har cancer i bukspottkörteln och vill ligga i en hängmatta och titta på pelikaner. Kanske ska han lära sig simma också. Men denna avgörande kväll, jagad av sin kollega Hans (Martin Feifel), bestämmer han sig för att mitt i biljakten släppa taget om ratten och hoppas på en lycklig död. Sällan har en bilolycka skildrats så euforiskt, men till sin förvåning överlever Max utan några allvarliga skador. Emma plåstrar om honom, hittar och gömmer undan den tjocka sedelbunten, och tänder eld på Jaguaren.
Utan att avslöja för mycket kan här antydas att det hela mynnar ut i ett ganska gripande drama som kretsar kring hur de tu sakteliga börjar fatta tycke för varandra, men där också franska maträtter, grisslakt och en bilhandlare i en jordkällare spelar en viss roll. Men det är inte allt. I Emmas lycka finns också lagom doser romantik i form av sex med händer täckta av hönsfjädrar, sex ute i det fria och sex med buksmärtor.
Vad som lyfter filmen över genomsnittet är inte bara de starka skådespelarprestationerna, och då särskilt Jördis Triebels pricksäkra porträtt av en ensam kvinna som steg för steg öppnar sig för en främmande människa. Filmens foto (signerat Daniela Knapp) är dessutom mycket varmt och jordnära, och bilderna av åkrar, ladugårdar och bökande grisar harmonierar väl med musiken (där bl.a. Damien Rice lånats in för att sätta knorr på en viktig scen). Slutet är också kraftfullt och gripande utan att gå över gränsen. Mötet med döden blir inte samma klichébemängda och ångestfyllda uppgörelse som präglat alltför många filmer sedan Bergmans dagar, utan ses som något av en bitterljuv försoning med livet, som betonar vikten av att våga släppa taget.
Sammantaget gör allt detta att Emmas lycka blir ganska oförutsägbar och därmed svår att genrebestämma. Drama med inslag av komedi, kanske, utan att fördenskull bli vare sig särskilt lustig eller påträngande gravallvarlig. Filmen är baserad på Claudia Schreibers roman Emmas Glück, som verkar vara ofattbart populär i Tyskland, och kanske är det trohet till originalet (Claudia Schreiber har tillsammans med Ruth Thoma skrivit filmmanuset) som gjort den ovanligt svårbestämd.
Ville man vara lite elak kunde man säga att Emmas lycka också anknyter till en genre som just nu är på stark frammarsch - tyska filmer där man skär i djur. En annan representant för genren, Nikolaus Geyrhalters Vårt dagliga bröd, visas för övrigt också på Fyris just nu. Bägge filmerna är mumma för alla som funderar på att bli vegetarianer.
Jerry Määttä

1408
Regi: Mikael Håfström
Royal
3/5

Hotell är en etablerad scen för det kusliga. I brist på anrika slott har gotik på amerikansk mark ofta rört sig här - minns klassiker som Psycho eller The Shining. Om man har glömt så blir man påmind i 1408, svenske Mikael Håfströms filmatisering av Stephen Kings novell. Precis som i The Shining konfronteras här en ensam man med sitt eget sönderfallande psyke med ett hemsökt hotell som katalysator.
Michael Enslin (John Cusack) är en bestsellerförfattare med fokus på det ockulta. Han söker upp platser ansatta av onda minnen och föregivna spöken vilka han avmystifierar med en nonchalant och ironisk rationalitet. När han ska ge sig i kast med ökända rum 1408 på Dolphin Hotel i New York blir han dock offer för sitt eget dumdristiga förnuft. Här har ett otal gäster dött på de mest bisarra sätt sedan invigningsnatten 1912. Enslin trotsar dock alla varningsklockor och gör sig redo för en natt.
Naturligtvis följer en gastkramande stund. John Cusack gör sitt bästa för att omvandla överlägsenhet till skräckslagenhet. Det lyckas ganska bra. Ett redan vid incheckningen ganska skrämmande rum blir efter hand säte för diverse osannolika händelser. Om man är bekant med genren (om man kan kalla Stephen King för en genre) så vet man vad som finns att vänta - hus som blöder, teknologi som får eget liv, vattenmassor och eld, här finns allt.
Storyn är fullkomligt ologisk, klichéerna står som spön i backen (bokstavligt faktiskt, i inledningsscenens fräcka lån av Hitchcocks Psycho). Detta är nu kanske inte något större problem i en sådan här film - vem vill ha rationella förklaringar till ett rum som dödar? Det är dessutom glädjande och förvånande hur väl Mikael Håfström trots allt lyckats hålla berättelsen nere i tempo så länge som han gör. Inte minst det räddar filmen.
Sedan gör naturligtvis också Cusack sitt till. Det är inte minst en skådespelarprestation vi ser i rum 1408; en ensamföreställning som handlar mer om att spela ut (och upp) än att gestalta en karaktär. Att vi sedan tvingas på lite psykologiska förklaringar (om än högst antydda) får vi väl leva med - det hör också till genren.
Per Vesterlund